- Project Runeberg -  Carl von Linnés ungdomsskrifter / Andra serien /
166

(1888-1889) [MARC] Author: Carl von Linné With: Johan Erik Evald Ährling
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

166

iteit lapponicum.

D. 28. I dag fann jag Pseudo-helleborina.

Potamogeton växte uti små ränilar, an vulgäre? Facies
maxime variat.

Juncus apiee 3 semina, quce quondam reflexa vidi.

Elden, som af Tor för några dagar sedan blef slagen, grasserar
i Lappskogen träffeligen, helst nu då var så torrt. Vi sågo på
ganska många ställen, öfver ü à 10, som skogselden gick några mils
väg. Jag gick igenom der han bränt 3 fjerdingar, och såg huru Flora
här drog för en grön frodde 1 tapet en svart klädnat, hvilken mig
ändock grymmare var än vintrens hvita, ty fast än den förstör
stjelken, lemnar han dock roten, men detta icke så. Der vi gick, var
elden mest slocknad, så när som uti myrstackar och torra träbålar.
När vi gått så en half fjerding, kom ett litet väder, straxt blifver
ett knall och fall i skogen, såsom i bland manskap uti en stor armé,
då fienden lossar an. Yi visste ej hvar vi oss vända skulle, för rök
kunde vi ej vara stilla, tillhakas torde vi ej gå, utan förmodade
framföre skola snart slutas, som dock slog felt. Vi språng undan
träden, som vi såg förut falla åt oss. Somliga gånger föll det i en
moment, då vi stadnade af häpenhet, gifvandes vår sak Enti entium.
En gång slog ett stort träd emellan mig och följeslagareu, som dock
ej gick öfver en famn efter mig, sed singidari T)ei fato uterque salvus
evasit. Men glade voro vi, som varit fogelfria, blifva entledigade från
Kains fruktan.

Tillförne hade man nog blifvit antastad af mygg, nu kommer
till högsta grad ett slags helt små flugor, hvilka voro

lineara longa, satis angus ta, pectore cinereo coerulescens, trons albicans, oculi
nigri, alæ pellueidæ, veuter ciuereus, oblongus, augustus, sqvamula ad alarum
insertionera alba, pedes nigræ, medio geniculo (: a basi numerans :)
albo, pars postica humeri etiam albicabat. Antennæ simplices, minimæ,
alæ ineumbeutes, ut sedens unica videretur, postiee velut emarginata.
In-festabant singulum hominem ad legionem præsertim ad solis desidentiam.

De voro mest besvärliga med det de krupo på ansigtet och slogo
i näsa och mun samt ögon. Då de kommo att bita, veko de ej, fast
man blåste aldrig så starkt. Moekere lappis, caput minimim. Knort
Sveei. De betäckte linkläderna, att de blefvo helt svarta, till att
slå sig frå dem var omöjligt.

Jag var uppe på Laxholmen, der de ännu fick lax, ibland dem
kroklaxar. Jag frågade om kroklaxen var distinct species, eller
diffe-rerade rntate. Begge nekades. Mig vistes helt små laxar, som titi

1 Frådun, Dalarne, frodig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:28:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/linneung/2/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free