Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - A. Th. Lysander - Var Luigi Pulci utan gudsfruktan, och var hans mening någonsin att komma förargelse å stad? - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VE
rätt förstå Morgante, måste man strängt fasthålla att dikten
allt igenom parodierar improvisatörerna, liksom Pulcis hela
yttre syfte dermed var att i Lorenzos bildade krets uppläsa
de enskilda sångerna, allt efter som de tillkommo; och
sannolikt har reciterandet verkstälts med en föreläsares för
folket röst och åthäfvor. Liksom sina föregångare tager han
en lärd uppsyn, citerar som källor romanen »I Reali di
Francia,» Pseudo-Turpins »Historia de vita Caroli Magni et
Rolando», Alcuin och Arnaut, beljuger och förlöjligar sina
sagesmän och åberopar till och med den alldeles diktade
författaren Alfamenonne (19: 153—5). Icke mindre än hos
improvisatörerna, förekomma hos Pulci (här dock afsigtligt)
komiska drag midt ibland sådant som är rörande, såsom
att Petri skägg och hår drypa af svett, när han |tröttats
att öppna himlens port för de många vid Roncevaux fallna
kristna krigarna (26: 91). Att hos Pulci (10: 112—119),
liksom i de äldre dikterna, kristendom och magi blandas om
hvarandra hör deremot till hela medeltiden. Pulceis samtid
åter har lemnat vår skald ett drag, hvaröfver man fordom
mycket stött sig. Han låter nemligen den vördige erke-
biskopen Turpino spela bödel och med egna heliga händer
(colle sante mani) hänga förrädaren Marsilio (27: 268).
Firenze hade dock, 1478, då Pazzis sammansvärjning be-
straffades, sett en erkebiskop, som varit påflig spion, dingla
från ett af fönstren i Palazzo Vecchio. Andra tidsdrag finna
vi öfver allt i de teologiska spetsfundigheterna, t. ex. då
djurens instinkt förklaras från inspiration af dämoner. Det
löje, som Pulceis dikt jemt kastar öfver dogmtron och dess
förfäktare var ock i öfverensstämmelse med tidsanden, som
höll strängt på andaktsöfningar och andra religiösa sedvänjor,
men var den friaste, man kan tänka sig, när det gälde tros-
frågor och personlig aktning för presterna,. Mot prestläran,
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
