Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G. von Rosen - Sista dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SN
uti en sliten, ljusgrå yllekjortel stod han barfotad på den
kalla marmorn, armarne hårdt sammanbundna öfver ryggen
med ett streck, som hölls af en bakom stående krigsknekt.
Hans hufvud var lindrigt framåtlutadt, och hans stora, skim-
rande ögon stirrade framför sig med ett obeskrifligt uttryck
af svårmod men med en frånvaro, liksom hade han ej va-
rit medveten om hvad” som föregick omkring honom. I
hans hållning röjde sig likväl hvarken fruktan eller förödmju-
kelse, tvärtom låg öfver hans väsen utbredd en värdighet, ja
ett majestät, som stod i oförklarlig motsägelse till de för-
hållanden, uti hvilka han uppträdde; mig föreföll han nästan
som en besegrad herrskare, hvilken på spe blifvit i denna
förnedring förd inför sin öfvermodige fiende. Ösgonskenligen
var han denne Nazarenare, denne märkvärdige, så hatade
och så älskade Jehosuah, om hvilken jag sedan två tim-
mar fått så mycket att höra; jag betraktade honom länge,
och det var mig, som hade en hemlig, magnetisk kraft ut-
gått ifrån honom, en kraft, som intog, fängslade och beherr-
skade: — Herodes tycktes emellertid ej egna honom syn-
nerlig uppmärksamhet; medan alla de närvarandes blickar
vöro fästade på fången med skiftande uttryck af nyfikenhet,
deltagande och hat, låg den förre och matade ur sin tallrik
en liten afrikansk apa, som, fastlänkad vid sängen med en
silfverkedja, satt fruset hopkrupen mot hans knän. Slutligen
syntes han likväl besinna sig, räckte den tomma tallriken
åt en af negerflickorna och vände sig till hälften mot de,
omkring honom sig trängande presterna:
— Ja, mine vördige, sade han med någon spefullhet
i rösten, hvad skall jag säga Eder? En dåre, som bjuder oss
att älska våra ovänner och göra godt åt dem, som hata oss,
den kunnen I naturligtvis ej gilla, det förstår jag nog; men
— döden är väl ändå den tanken kanske icke värd! och
81 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
