- Project Runeberg -  Literärt album innehållande vitterhetsstycken och poemer / Årgång 3 /
103

(1877-1882) With: Gustaf Meyer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - G. von Rosen - Sista dagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lifdömdes moder, och jag bäfvade vid tanken på alla de
qval, som gömde sig under den mörka slöjan derborta.

Vägen började nu att stiga uppför branten. Gång på
gång snafvade den lifdömde på de lösa stenarne och stör-
tade framstupa, dragande det förfärliga korset öfver sig,
och för hvarje gång stannade hela skaran, till dess han
under knektarnes förbannelser och slag åter lyckats resa sig
för att, litet längre bort, ånyo falla ned. Sista gången fat-
tade honom två soldater under armarne, och, stödd af
dem, tillryggalade han de få återstående stegen upp till klip-
pans slutafsats.

Väl uppkomna, ordnade sig soldaterne vid trumpeter-
nas ljud genast i en spetsgård, uti hvilken den dömde,
hans fyra bödlar samt höfvidsmannen för vakten inneslö-
tos; utanför trängdes den sig ständigt ökande, skådelystna
mängden.

Det uppstod en hemsk, förfärande tystnad; mitt hjerta
bultade så våldsamt, att jag tydligt kunde höra dess slag,
och för mina ögon drogs liksom ett purpurtäcke. - Plötsligt
hördes ett dåft hammarslag och ögonblicket derefter ett enda
genomträngande, konvulsiviskt, förfärande skri, ett skri så
gällt och så wvildt förtvifladt, att jag straxt förstod från hvem

det kom; — så skriker endast en mor, hvilkens barn man
mördar. — Jag sjönk ned på mina knän, med pannan tryckt
mot jorden, — min tanke var död, i mina öron brusade

det som ett vattenfall. . ..

Hur länge jag förblef i detta tillstånd, vet jag ej, men
omsider märkte jag, att folket på en gång strömmade förbi
mig och stannade några steg bakom mig; jag förnam ett ore-
digt sorl och samtidigt hörde jag, kommande från höjden,
en mild, qvalfullt darrande röst, som igenom qväfda snyft-
ningar sade: fader, fader förlåt dem, ... ty de veta icke

103

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:32:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/litalbum/3/0115.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free