Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N. P. Ödman - «Morbror Pelle» och hans pojkar - II. Huru Morbror Pelle skötte sina pojkar i röda gården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådant — det försakelsens och umbärandets lif han lefde
för andra, ej den aldrig svikande trohet, med hvilken han
arbetade, ej den kärlek »som icke söker sitt eget Men
visst är, att om ock ännu i dag den der bäfvan vi nyss
nämnde, är den första känsla, som möter dem, när Mor-
bror Pelles allvarliga bild reser sig bland deras barndoms-
minnen, så förjagas denna känsla snart af den svärm af
blida genier, som omgifva honom, till dess han står der
som kanske det skönaste minne från deras barndomstid.
Eller månne icke samma pojkar, som påminna sig t. ex.
med hvilken bäfvan de mottogo helsningen: »Magistern vill
tala vid dig» eller som komma ihåg, hur det än värre klack
till i hjertat, när han sjelf vid middagsbordet fäste sina all-
varliga ögon på dem och sade: »Hör du gosse kom in till
mig, när vi ha ätit, — månne icke de samme äfven påminna
sig, hur han aftonen före deras afresa med svetten perlande
från sin panna hjelpte dem packa — han var en väldig
sinpackare», äfven när det gällde kappsäcken, — och hur
han sedan kysste dem vid afskedet, kanske äfven tillhviskande
dem en förmaning eller en välsignelse, och derpå följde dem
till åkdonet och sjelf knäppte fotsacken eller bonade släd-
fällen om dem, och hur han slutligen lunkade efter dem ut
genom porten och viftade på gatan ett sista farväl.
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
