Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N. P. Ödman - «Morbror Pelle» och hans pojkar - III. En hjelp vid Morbror Pelles sida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fc
han var ej med längre: det sista han hörde var »Väl dväl-
jas Gudar, Helge, i Disarsal, Men ej som snäckan dväljes i
slutet skal, och dermed slöt han sig i sitt skal, men att
han ej var den siste, som gjorde det, det fann han när han åter
uppvaknade, ty då såg rummet ut som en valplats: der lågo de
strödda om hvarandra på stolar och i soffhörn, och Moster och
gymnasisten, de enda som hållit kampen ut, hade lagt igen bo-
ken och sutto och småskrattade och pratade med hvarandra —
förmodligen om den verkan, som Frithiof den starke haft på
skolgossarne. Moster fann utan tvifvel, att vi ännu ej voro
fullt mogna för poesi, och »Frithiof och Ingeborg» sattes åter
upp i hyllan, på samma gång som Maja Stina kom in och
anmälde, att vattgröten stod på bordet.
Vattgröten för oss helt naturligt in på en annan sida
af Moster Gustafvas verksamhet — mindre poetisk utan tvif-
vel, men ej mindre :maktpåliggande än den förra — vi mena
hushållet, detta stora hushåll, som utgjorde den vigtiga materi-
ella sidan af de båda makarnes inackorderingsverksamhet, och
som var ett område, der Morbror Pelle utan sin hustrus prak-
tiska sinne och klara blick, skulle, så dugtig han än var, ha
stått alldeles redlös.
Man brukar tala om, att ingenting gläder så en hus-
moder, som när hennes gäster ha aptit — och det torde i
många fall vara sannt — men, när gästerna utgöras af tjugo
till trettio pojkar, alla utrustade med den beundransvärda haj-
aptit, som utmärker vermländsk ungdom, och när dessa gäster
dertill återkomma dagligen vid hvarje mål under större delen
af året, då torde det vara få värdinnor som bibehålla sitt
goda lynne och sitt vänliga leende. Men Moster Gustafva
gjorde det hon. Hon fattade sin uppgift med en sådan kär-
lek och ifver, som om all denna ungdom varit hennes egna
barn och det varit hennes stolthet, att de alla skulle frodas
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
