Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny Svensk Dramatik, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det bör vara ett klart uttryck, eller ännu bättre: det sätt,
hvarpå skal och kärna, form och väsende böra motsvara
hvarandra. Vi hafva under ett oupphörligt jägtande efter
sådana färgeffekter i uttrycket kommit derhän, att vi nästan
förlorat ett verkligt innehåll, att vi famnat molnet för Juno,
att vi icke våga framställa våra tankar, utan att de äro
höljda i de häfdvunna metaforernas och modefrasernas
slitna plagg, att man, med ett ord, kommit ifrån det
sanna, som dock, säga hvad man vill, är skönhetens kärna,
utan hvilken denna, äfven med den rikaste genialitets
lekande förmåga, förr eller senare springer sönder som en
flyktig såpbubbla. Det sköna skall tillhöra vår verld,
konsten och poesien skola vara förädlade spegelbilder af
vår verklighet, af vårt lif. Äro de icke detta, så äro de
dödfödda, eller visa de indirekt öfver på ett nytt, ett
bättre, der vi skola hemta bot för tidens sjuklighet.
Och hvari består denna? Vår tid är en
öfvergångstid, en tid af motsatser, som kämpa med hvarandra. Den
idealism, som lyftningen i menniskoanden vid början af
vårt århundrade medförde, har liksom allt menskligt en
gång nått sin höjdpunkt och längesedan börjat stupa
utföre åt andra sidan af den jättevåg, som menskliga
bildningens skepp under sin kryssning fram mot målet med
den första hälften af nittonde seklet passerat. Den har
dermed, såsom alltid, öfvergått till den falska idealism,
hvilken består i det tomma idislandet af de med sjelfva
stigningen alstrade formerna, utan förmåga att fylla dem
med den ande, som gifvit dem deras upphof. Denna
falska idealism, som inom konsten kallas manierism, har
alltid, när den uppträdt i kulturhistorien, slutat med stel
formalism och död, och då denna omöjligt kan bli
absolut beståndande inom en lefvande mensklighet, som
skall och måste gå fram till sitt utstakade mål, har
den framkallat sin motsats i materialism, eller naturalism
inom konst och poesi, hvilken visat sig desto starkare
och mera afgjord, ju kraftigare den ytterlighet varit, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
