Print (PDF) - On this page / på denna sida - Ny Svensk Dramatik, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3
det bor vara ett klart uttryck, eller ännu bättre:
det sätt, hvarpå skal och kärna, form och väsende böra
motsvara hvarandra. Vi hafva under ett oupphörligt
jägtande efter sådana färgeffekter i uttrycket
kommit derhän, att vi nästan förlorat ett verkligt
innehåll, att vi famnat molnet för Juno, att vi icke
våga framställa våra tankar, utan att de äro höljda
i de häfdvunna metaforernas och modefrasernas slitna
plagg, att man, med ett ord, kommit ifrån det sanna,
som dock, säga hvad man vill, är skönhetens kärna,
utan hvilken denna, äfven med den rikaste genialitets
lekande förmåga, förr eller senare springer sönder
som en flyktig såpbubbla. Det sköna skall tillhöra
vår verld, konsten och poesien skola vara förädlade
spegelbilder af vår verklighet, af vårt lif. Äro
de icke detta, så äro de dödfödda, eller visa de
indirekt äfven på ett nytt, ett bättre, der vi skola
hemta bot för tidens sjuklighet.
Och hvari består denna? Vår tid är en öfvergångstid,
en tid af motsatser, som kämpa med hvarandra. Den
idealism, som lyftningen i menniskoanden vid början af
vårt århundrade medförde, har liksom allt menskligt
en gång nått sin höjdpunkt och längesedan börjat
stupa utföre åt andra sidan af den jättevåg, som
menskliga bildningens skepp under sin kryssning fram
mot målet med den första hälften af nittonde seklet
passerat. Den har dermed, såsom alltid, öfvergått
till den falska idealism, hvilken består i det tomma
idislandet af de med sjelfva stigningen alstrade
formerna, utan förmåga att fylla dem med den ande,
som gifvit dem deras upphof. Denna falska idealism,
som inom konsten kallas manierism, har alltid, när
den uppträdt i kulturhistorien, slutat med stel
formalism och död, och då denna omöjligt kan bli
absolut beståndande inom en lefvande mensklighet,
som skall och måste gå fram till sitt utstakade mål,
har den framkallat sin motsats i materialism, eller
naturalism inom konst och poesi, hvilken visat sig
desto starkare och mera afgjord, ju kraftigare den
ytterlighet varit, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
