Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny Svensk Dramatik, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
fattas dikten, såvidt den bör vara ett organiskt
helt: det är ett hjerta, en medelpunkt, en enhet,
kring hvilken allt verkligen är samladt. Ty hvar
finnes en sådan i Karl XII? Att icke tala om de
af det missförstådda nitet predikade rummets och
tidens enheter, hvilka dock, förståndigt fattade,
icke alldeles äro att förakta, och om hvilka icke
kan bli fråga i ett drama, som vexlar skådeplats,
allteftersom Karl XII flyttar sitt läger, - finnes
der handlingens enhet, detta oeftergifliga vilkor
för en verkligt dramatisk produkt? Om denna kan icke
bli fråga, då stycket saknar en bestämd, afgörande
händelse, kring hvilken såsom sin vändpunkt det hela
grupperar sig, som är afgörande för hjeltens öde,
och i hvilken hans karakter får tillfälle att i sin
helhet ådagalägga sitt egendomliga skaplynne. En
sådan handlingens enhet är omöjlig, då man i hvarje
akt efter olika situationer ser hjelten omgifven af
nya personligheter, hvilka komma och försvinna liksom
vågor kring ett fyrtorn, utan ens den betydelsen,
att det får spegla sig i dess hastigt försvinnande
ytor. Återstår således vår sista tillflykt, karakter
ens enhet, såsom vi alltid se den utpreglad hos
Shakespeare, äfven när vi i en sammansatt fabel hafva
svårt att upptäcka handlingens enhet. Men vi måste
tillstå, att denna enhet, som skulle i det yttre
representeras af samma person, af Karl XII sjelf,
här lika litet som i Perikles är en verklig enhet,
ty ingen lär väl vilja påstå, att den öfvermodige
prinsen, som vid 18 års ålder slår in rutorna hos
Grefve Stenbock, och den tjugusjuårige hjelten, hvars
sol gick ned på samma gång som Sveriges på Pultavas
blodiga slagfält, är samma karakter, huru mycket än
den halsstarrighet, som störtade den mogne mannen i
för-derfvet, redan fanns i anlag hos ynglingen. Ty när
man inom samma ram skall se den outvecklade ynglingen
och mannen, som fyllt sitt öde, då måste det hela bli
orimligt, enheten falsk och denna ena person springa
sönder i flere. Den äkta dramaturgen gör icke så, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
