Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny Svensk Dramatik, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
manna menskliga svagheten för att tilltala oss
på samma sätt som mången annan mindre fullkomlig,
men mera konkret varelse. Ty sådana karakterer äro
uteslutande abstrakta, liksom den praktiska åsigt,
hvilken vanligtvis fyller dem, nemligen stoicismen;
de äro ensidiga och hals-starriga fanatici, blindt
följande en bestämd idé och för denna trotsande
faror och död; de gå med en känslolös heroism sin
väg framåt, obekymrade både för sig sjelfva och
för dem, de föra med sig. De äro liksom rne-ra än
menniskor, och just derföre hafva vi för dem icke
de vanliga menskliga känslorna; vi beundra dem
blott, men kunna hvarken för dem känna medlidande
eller fyllas af någon fruktan, att deras öde skall
blifva vårt. De äro på en gång både for abstrakta
och för plastiska gestalter för att kunna tilltala
oss med den lyriska innerlighet, som vi fordra, af
en äkta dramatisk figur. Dermed äro de äfven mera
egnade för hjeltedikten än för skådespelet, och i
Shakespeares hela rika samling af originalgestalter
finnes blott en enda sådan abstrakt, stoisk hjelte,
nemligen den ädle Brutus. Men huru mensklig i sin
opraktiska ensidighet är icke denne! Huru är han icke
fylld med de ädlaste, ehuru ouppfyllbara, drömmar om
sitt fosterlands pånyttfödelse, huru älskar han icke
sin vän och kamrat Cassius och sin hustru Portia,
huru lida vi icke med honom, när vi se hans ädla
planer missbrukade af de sjelf-viske, herrsklystne
Patricierna till befordrande af deras egna lumpna
afsigter, huru fyllas vi icke vid hans undergång
af fruktan, att äfven vi i missförstådt nit för en
herr-lig sak skola med den redligaste vilja misstaga
oss om målet och gå under i striden mot öfvermäktiga
krafter såsom offer för den inskränkning, som vidlåder
allt menskligt, äfven det bästa! Men hvilken har kännt
något sådant för Karl XII? När har han framlockat hos
oss en medlidandets tår öfver det öde, som träffade
honom, eller när har han ingifvit oss någon fruktan,
att detta öde skall blifva vårt? Han står der ensam
och hög som en gam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
