Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny Svensk Dramatik, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
lemmar den lefvande organismen, så äro de förkastliga
och betyda icke mera än t. ex. inom musiken
anbringandet af en bestämd instrumentaleffekt,
som icke står tillsammans med känslans innehåll,
icke påkallas af melodien eller är nödvändig för
harmoniens framhäfvande. Och hvadan kommer denna
omotsvarighet? Den kommer här af samma orsak
som i Karl XII, af brist på en verklig enhet, en
svängningspunkt, kring hvilket det hela rör sig efter
de oföränderliga jemnvigtslagar, som tillhöra den
moraliska verlden, och hvilka i det äkta dramat skola
erhålla sitt lefvande uttryck. Derföre är visserligen,
såsom vi sagt, Birger på ett sätt en karakter, men han
är dock icke, hvad ett drama, en idealiserad handling
fordrar, han är ingen sådan, som ur gifna anlag, från
bestämda premisser utvecklar sig på ett bestämdt sätt
till ett sämre eller ett bättre, utan sådan som han
möter oss i andra akten, är han äfven i den femte,
när han på knä tigger sin son af brödren. Häri liknar
Birger alldeles icke sin förebild, Richard, och det
är en stor saknad att icke likheten drifvits ända
derhän, isynnerhet som det saknade just är den punkt,
i hvilken Shakespeare är och skall vara mönster. Men
då hade hela handlingen gestaltat sig annorlunda,
då hade Birgers fall blifvit en följd af hans
skuld och straffet kommit öfver honom såsom en Guds
dom. Vi hade med ett ord under skaldens omskapande
händer sett det råa historiska stoffet omdanadt till
den konstnärligt ordnade spegelbild af det stora
verldsförloppet, hvarom vi ofvan talat, der ondskan
faller för förnuftets hämnande svärd, och icke såsom
nu lömskhet segrar öfver lömskhet, den ena räfven
öfverlistar den andra. Då hade också benämningen på
stycket blifvit en annan; det "romantiskt-historiska
skådespelet" är nu intet annat än en uthängd skylt,
bakom hvilken den i sjelfva verket odramatiska kärnan
gömmer sina brister. Stycket är nemligen i grund och
botten ett stycke dramatiserad historia, ehuru ämnet
är både lyckligare valdt och bättre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
