Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny Svensk Dramatik, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
behandladt än i Karl XII. Grundfelet är, att det
saknar tre enkla ting, som redan Aristoteles ansåg
vara oundgängliga för en afslutad dramatisk handling,
nemligen början, midt och slut. Ingenting hade hindrat
det att börja långt före första akten, och ingenting
kunde heller hindra, att det fortsattes ännu i många
akter efter den femte, - en brist, som blir så mycket
märkbarare genom det opåkallade uppträdandet af Sancta
Brigitta för att med sierskans ord liksom få sätta
en punkt mellan förr och nu.
Sammanfatta vi slutligen omdömet om de båda dramerna,
så blir det följande: Karl XII är odramatisk,
o-aktadt sin brist på lyrik; Håtunaleken har en
viss dramatisk hållning, oaktadt sina misslyckade
lyriska utgjutelser. Båda fela af missförstådt
nit att härma Shakespeare i det yttre, utan att
tränga till väsendet, hvarvid Karl XII röjer brist
på theaterpraxis och med fullkomligt misstag om
det historiska skådespelets rättighet att afkasta
dramats fordringar på organisk enhet förenar ett
visserligen ledigt, men torrt och opoetiskt språk,
under det Håtunaleken, med alla sina plattheter, som
härflyta af ytlighet och o-uppodlad smak, visat sig
kunna på scenen hålla intresset vid lif, hvartill,
utom den lyckade och fintliga sceniska anordningen,
torde i hufvudsaklig mån bidraga ett språk, hvilket,
oaktadt alla fel mot grammatik och logik, dock
verkligen är poetiskt, när handlingens flod under de
rent dramatiska momenten får obehindradt flyta sin
väg fram, utan att hejdas af de stillastående lyriska
morasen, i hvilka stycket så ofta klifver ned sig.
Och dermed hafva vi kommit tillbaka till vår
första anmärkning i början af uppsatsen om den i
båda styckena märkbara och ovedersägligen menliga
splittringen mellan theori och praxis. Skulle man icke
just i denna splittring kunna se en orsak dertill,
att vi icke ega en verkligt nationell dramatisk
literatur? Eller skulle det vara sannt, hvad man så
ofta hör upprepas, att vi verkligen icke ega anlag
för den dramatiska konsten, att vi af försynen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
