Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Botaniska Utflygter af E. Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
63
som hvar och en vet; men till och med den oinvigde
skall omedelbart känna det äfven i dessa mera
populära och lättfattliga ströskrifter, när han
ser den skarpsinnige iakttagaren af naturens
företeelser höja sig till tänkarens universella,
öfverblickande ståndpunkt, när han erfar hans djupa
aktning för och tacksamhet emot sina föregångare på
samma forskningsfält och deras arbeten, äfven om de
icke medfört annan nytta än den negativa att visa,
huru vägen icke skall rödjas, eller när han hör
hans rättmätiga förakt för all den löjliga fåfänga,
som äfven inom det andliga arbetets pas-sionslösa
område stundom kan framträda för det lilla jagets
räkning, äf-lande att vinna en mikroskopisk
odödlighet genom det egna namnets förknippande
med ett så litet föremål som t. ex. en för blotta
ögat osynlig bladsvamp. "Astronomerna gifva ej egna
namn åt hvarje endast under teleskopet urskiljbar
stjerna i nebulosan", är författarens sunda och
träffande anmärkning. För en sådan åskådning blir
naturen något annat än en summa af grundämnen eller
en liflös materia, beherrskad af mera eller mindre
mekaniska krafter: hon blir en lefvande organism, och
hennes orubbliga lagar äro inom sinneverlden uttryck
för de eviga bud, hvilka inom andens verld utgöra
förnuftets eget väsende. "Filosofiska undersökningar,
yttrar författaren, äro icke det fält, hvaruppå
Linné eller den nyare vetenskapen gerna gör några
exkursioner. Allt sedan f. d. Naturfilosofiens dagar
hafva likartade spekulationer bland Naturforskarne
kommit i sådant vanrykte, att man numera lätteligen
förspiller sitt goda namn, om man beträder
denna väg. Men utan att förlora sig i likartade
utsväfningar, hvilka endast för uppfinnaren sjelf
kunna ega värde som sin subjektiva uppfattning,
kan vetenskapen icke undvara en djupare filosofisk
grundläggning för de allmänna grundsatserna , utan att
blifva vacklande och full af inre motsägelser." Detta
är ett erkännande, fullt värdigt den materialistiska
naturforskningens ädle motståndare.
Men Elias Fries är icke blott vetenskapsman, han är
äfven något annat, hvilket på hvarje sinne verkar
med oemotståndlig dragningskraft: han är poet. Detta
kan visserligen synas föga stå tillsammans med
den stränga vetenskaplighetens fordran på abstrakt
form i motsats mot poetens konkreta och bildliga
framställningssätt. Men hos den, som rätt handhafver
formens gåfva, kunna de begge motsatserna lätt
försonas, isynnerhet när det gäller ett så konkret
ämne som naturen, om man derjemte aldrig öfvergifver
vetenskapens rätt till ett kritiskt sofradt och efter
tankens lagar ordnadt innehåll, samt om den bildliga
formen kommer så osökt, så anspråkslös och visar
sig så ur ämnets beskaffenhet sjelfmant sprungen
och med dess väsende oskiljaktigt införlifvad
som här. Denna välgörande åskådning, som visar,
att äfven vetenskapsmannen kan se med samma ögon
som en vanlig dödlig, och att djupa sanningar kunna
klädas i en drägt, som gör dem fattbara för ett sundt
menniskoförstånd, gör, att vi öfverallt känna oss
hemmastadda, antingen vi följa den vänlige läraren,
då han uppdrager för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
