Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria Stuart i Skotland af B. Björnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
129
fört, sammanstörta. Bothwcll skulle, ännu ett föremål
för hennes kärlek, rädda sig genom flykten, och hon
sjelf genom mistningen af thron och frihet rättvist
plikta för sina brott, då nu deremot samma straff
tyckas alltför hårdt drabba hennes ungdomsfel.
Många ställen i sjelfva dramat tyckas ock antyda,
att en sådan plan icke varit alldeles främmande för
förf. När Maria säger att "Ha;vnens Skjön-hed er
som Bothwells," att, första gången hon såg honom,
’kom han fjeld-frisk og stcerk irid i de fine Rum"
och gaf henne en hemlängtan, samt att han är den
starkaste hon liar sett, så äro der många motiv
angifna, ur hvilka naturligt kan utveckla sig eri
stark passion, som icke skyr några medel för att
tillfredsställas. Marias uppförande i scenen med
Darnley i fjerde akten är äfven sådant, att det lemnar
oss i ovisshet, huruvida hon är medveten om hvad som
komma skall eller icke. Derför synes det oss, med ett
ord sagdt, alldeles som om förf., så att säga, trefvat
på det rätta tragiska momentet, utan att finna det.
Hvad karaktersteckningen beträffar, är den i allmänhet
öfver vårt beröm. Endast Maria är. såsom ofvan är
sagdt, något oklar. Nyckfull, utan ihärdighet att
fullfölja ett mål, ömsom kungligt stolt och stark,
ömsom vek och svag, synes hon oss egentligen duka
under för det ödet att städse blifva bedragen i sitt
förtroende och att ingifva en kärlek, som hon icke
besvarar, men som dock bringar olycka. Detta senare
drag har Björnsons Maria gemensamt med Schillers,
hvilken hon eljest är ganska olik. För vår del tro vi
nästan, att den senare är mera ädel och konseqvent i
sin teckning. Den bland alla det Björnsonska dramats
personligheter, som tilldrager sig mesta intresset, är
Knox. Den fanatiske reformatorn, som för alla predikar
den osminkade sanningen, för hvilken förföljelsen
är en samvetssak, men som för den rätt Ödmjuke
och förkrossade dock eger ett tröstens evangelium,
är tecknad med ett oöfverträffligt mästerskap; och
man vet i sanning ej, om man mest beundrar honom i
andra akten, då han nekar den sjuke Ruthwen aflösning
för det mord han ämnar begå, eller i den följande,
der han först förödmjukar Darnley och sedan upptager
honom till sin lärjunge. Äfven den svage Darnley,
hvars karakter just består i att ingen karakter ega,
är framställd på ett så sanrit och menskligt sätt,
att, trots vårt förakt för hans trolöshet, vi icke
kunna neka honom vårt medlidande. Hans svartsjuka,
som har sin grund i hans förbisedda kärlek och
i sin ordning orsakar hans derpå följande brott,
påkallar genast från början vårt intresse, hvilket
sedan underhålles af hans, visserligen väl förtjenta
olyckor. Högst rörande är det tillstånd af ödmjukhet
och hjelplöshet, som i fjerde akten kommer honom att
säga till Maria: ’’Hvor du er god, ät du sidder saa
tro hos mig og tåler saameget med mig," innan hon ännu
sagt ett ord. Skulle vi mot skaldens framställning af
denna karakter våga någon anmärkning, vore det den,
att han blifvit med väl mycken förkärlek behandlad,
så att han understundom framstår såsom hufvudpersonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
