Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kunna vi veta något om Gud? Af C. P. Wikner. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
en både sann och klar insigt och kunskap om de ändliga
tingen, om det som denna verlden tillhörer.
Och hade man icke råkat ut för riktiga sofister,
som, i likhet med hvad vi nyss gjort, medelst
allehanda spetsfundigheter vilja ådagalägga,
att man ingenting vet, kanske ej ens att man
ingenting vet; så skulle det ju vara en gifven sak,
att kunskapen om de ändliga tingen är oss af Försynen
medgifven. Ja, äfven sedan man en stund lyssnat
till sofistens resonnemanger och ett halft ögonblick
undrat, om det kan vara möjligt, att man
icke kan ega någon kunskap, och att ingenting är
till, och att man icke ens sjelf är till; så
går man ändå sedan bort med det medvetandet, att
man dock icke tappat bort sig sjelf och icke heller
alla sina kunskaper eller ens dessas sanning. Man går
ut i skogen en vacker dag, då våren är der, och man
hörer foglarne jubla, och man ser blommorna svälla
i sina knoppar, och man hörer på afstånd kreaturens
bö-lande, och man känner med sig sjelf,
att man lefver. Icke är detta en fantasi blott eller
en inbillning eller en dröm. Nej, nej; nog är
jag viss. att jag i en sådan stund är omgifven af
en verklighet, sofisterna och filosoferna må säga hvad
de vilja. Jag har ju friska ögon och öppna öron,
min näsa och min tunga äro i vederbörligt skick.
Huru vet jag detta? - Ja, det bryr jag mig alldeles
icke om att utfundera. Det må filosoferna göra,
om de kunna: för mig är det alldeles nog att känna.
Och känner gör jag.
Men helt oförmärkt ledes jag öfver från naturens
betraktande till tanken på det eviga och på Gud,
som säges hafva skapat allt detta sköna och ännu
uppehåller det. Det skall vara Hans ande, som sväfvar
mellan blommor på vårvind, och det skall vara Hans
stämma, som talar till mig, när jag tycker mig höra
en suck gå från naturens bröst och ibland från mitt
eget. Det skall också vara Hans stämma, som talar ur
den der gamla, stora, underliga boken, som har ett
så eget språk och om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
