Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Slafveriet, af J. Hellstenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
tyr, liksom hade slaf ven under vanliga förhållanden
ej egt ett samvete. Men slafven var ju enligt
Grekiskt föreställningssätt "en kropp"; det var
ock till kroppen man vände sig, då man önskade ett
vittnesmål. Att ransaka hjärtan och njurar var ej i
Athen ett blott bildlikt uttryck, och dock behandlades
i Athen slafvarne mildare än annorstädes i Grekland.
Väl finner man understundom att tillgifvenhets-
och aktningsbevis lemnats en trogen slaf äfven
efter hans död, men å andra sidan möta vi drag, som
visa, att slaf vens föraktade läge ej upphörde med
lifvet. I det Grekiska nybygget Massilia ansågos ej
frigifnes eller slafvars lik värdiga att föras till
det sista hvilorummet på samma vagnar som de fries,
och i "Grodorna" låter Aristophanes Charon vägra att
frakta öfver en slaf.
Men, torde en och annan redan länge hafva tänkt, -huru
kunde dylika missförhållanden få ega rum: Gre-kerne
stå ju erkändt såsom forntidens mest bildade folk;
deras skalder, deras vise, hade de ej ett enda ord
till försvar för den på dubbelt sätt i slafvens och i
hans herres person - förnedrade menskligheten? Svaret
är lätt funnet: antiken tillerkände aldrig menniskan
såsom sådan, personligheten, något högre värde; staten
var allt; dess nytta och behof var lag. Sjelfve Plato
böjer sig, under det att han i principen förkastar
Slafveriet, för den ödets lag, som herrskar i
samhällsinrättningarna. Han inskränker sig till
att väga mot hvarandra slafveriets fördelar och
olägenheter och slutar med att anbefalla en så dan
behandling af slafvarne, att de må blifva nyttiga,
utan att behöfva blifva farliga. Men i sin drömda
mönsterstat vill han endast hafva fritt arbete. Röster
sådane som hans hördes för öfrigt ej ofta; man häpnar
ovilkorligen öfver den känslolöshet och den isande
köld, med hvilken äfven de utmärktaste män ställde sig
gentöfver det upprörande skådespelet. Att Aristoteles,
empiristen, skulle göra så, kan föga förvåna. Han
ser alltid medborgaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
