- Project Runeberg -  Svensk literatur-tidskrift. 1865 /
388

(1865) [MARC] With: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finsk Literatur: Riddar Unos Söner af G. Lagus. Romanser af G. Lagus - Sten Sture den yngre af Lbm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med verkligt poetiska anlag och derföre lefvande
godt, isynnerhet som han eger ett sådant föredöme
i den skald, som utgör hans, liksom ock genom
språket till en del vårt, fosterlands stolthet. Ja,
detta språk! Det är och blir nu i fråga om den nya
Finska literaturen vårt: præterea censeo, hvilket
vi icke heller nu med afseende på författaren till
ofvanstående romanser kunna återhålla. Språkets ans
är tecknet på kulturens tillstånd, – och vi kunna
aldrig tro, att det unga Finland skulle vilja slita
det sista och ädlaste bandet, som ännu förenar det
med den gamla moder, hvilken ledt dess uppfostran
till manlig sjelfständighet.

Sten Sture den yngre. Sorgespel i fem akter.
Svenskt original af Lbm. Stockholm 1864.

I sista ögonblicket har detta nya originalstycke
kommit oss tillhanda, och huru knappt än det
utrymme blir, som medgifves af de diktatoriska fyra
arken, nödgar oss pligten att, om än i korthet,
yttra några ord om detta nya tillägg till vår
dramatiska literatur. Det gäller till styckets
heder, att det icke allenast icke är sämre, utan
till och med i många delar bättre än flere af sina
föregångare. Här möter man en enkel och flärdlös
framstälning utan både plattheter och svulst, utan
någon fordringsfull härmning af stora, oupphinneliga
förebilder, stundom lyft af en mild poetisk fläkt,
aldrig sjunkande under medelmåttan. Detta gäller
dock hufvudsak-sakligast stilen. Hvad karaktererna
angår, ega de öfverhufvud samma pregel af jemnhet,
men denna blir här snarare ett fel, då vi dermed
gå miste om den karakteristiska teckning, som i
en historietafla är ett så oundgängligt vilkor. Med
undantag af hufvudfiguren, hvilken såsom ett mönster
af ridderlig svenskhet står till en viss grad klar och
tydlig fram ur ramen, äro de öfriga figurerna mera
lamt tecknade och bidraga ej att gifva synnerlig
relief åt det hela. Hufvudanmärkningen träffar
dock kompositionen såsom sådan. Stycket lider,
enligt vår åsigt, af samma fel som nästan alla dess
föregångare, nemligen brist på insigt i det tekniska,
som dock i en så sammansatt konstart som dramatiken
har en oändlig vigt. Denna brist visar sig här som
så ofta eljest i oförmåga att efter konstens lagar
gestalta ämnet, gruppera figurerna och bygga upp
formen till en lefvande bild af innehållet. Det är
brist på organisk koncentrering: lemmarne finnas der,
och vissa af dem ega oklanderlig skönhet och form,
men lifvet fattas. Stycket är ej ett sorgespel, är ej
ett konstverk, ty ett sådant skall bringa harmoni i
hjertat, men ej sluta med skärande toner. Här dukar
den goda principen under, medan den onda segrar,
och vi få en dålig ersättning i hänvisningen på vårt
historiska medvetande om Gustaf Wasa som landets
räddande engel. Men han, som är försynens redskap,
får ej tillfälle att handla, utan blott att deklamera,
och det är en dålig tröst, när det gäller att se våra
heligaste intressen segra. Försoningen ligger utom
handlingen, på samma sätt som den egentligen tragiska
personen, kring hvilken allt vänder sig. icke visar
sig för oss, ty, så vidt vi förstå, är denna ingen
annan än Sverige sjelft, i hvars personlighet Sture
representerar det ädla och förnuftiga, Trolle deremot
det låga och sinliga. Men på sådana grunder kan
svårligen ett sorgespel i äkta mening byggas. Såsom
historisk tafla deremot är stycket med sina parallella
scener ur de båda motsatta intressenas kretsar
åtminstone i de första akterna ganska lyckadt, och
genom sin lugna måtta och sans betecknar det bestämdt
ett framsteg öfver hvad senaste tiden bjudit, om vi
undantaga Hedbergs "Bröllopet på Ulfåsa".

Oktober 1865.
C. R. N.

*


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:33:32 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/littid65/0398.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free