Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakespeare och hans kommentatorer, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
tiga lemmar och förädla dess form, och i sådan
riktning arbetade alla bildade skalder, hvilka
från 1560 till Shake-speares tid egnade sina
krafter åt det Engelska dramat. Dessa skalder,
hvilka med lärd bildning förenade kärlek
till det fosterländska och folkliga, äro de,
som egentligen förtjena namn af Shakespeares
föregångare, emedan de arbetade just i den ande,
som han sedan förädlade och bragte till sin skönaste
blomstring, och det är till en del ur deras krets,
som han gått fram. Den förnämsta bland
dessa skalder är Marlowe, kring hvars sorgespel
"Tamerlan" grupperar sig en skara tragedier af
en egendomligt blodig karakter, råa och vilda,
fulla af blodsutgjutelse och våldsgernin-gar och
ofta förrådande öfver dessa ohyggligheter en
tillfredsställelse, som skulle sätta både
skalder och publik i ett tvifvelaktigt ljus,
om icke båda till fullo ursäktades af, eller
åtminstone sjelfva faktum blefve förklarligt genom,
de egendomliga tidsomständigheterna. Det var ett
hårdt slägte, för hvilket dessa skalder skrefvo,
ett slägte, som ej var ovant vid blod, och som under
de, slag på slag inträffande, stora och förfärliga
händelserna ej hann med att visa någon pjunkighet.
Marlowes Tamerlan gafs första gången 1586:
samma år inträffade den förfärliga afrättningen af
Babington och hans medbrottslingar, följande år
föll Maria Stuarts hufvud, och ännu hade man i
friskt minne den Katholska Marias schavotter samt
tre drottningars tragiska ändalykt, nemligen Anna
Boleyn, Katharina Howard och Jane Grey. Ett folk,
som blifvit vant vid dylika uppträden, och som
derjemte upplefvat den stora Armadans undergång,
just då Spanien ämnade alldeles förkrossa gamla
England, hade också tillräckligt stålsatta nerver
att på scenen uthärda äfven det förfärliga hopande af
grymheter af alla slag, hvilket utmärkte dessa,
af en titanisk, öfvermäktig passion uppfyllda
författare. De tala också ett språk, hvilket ofta
i sin våldsamhet öfverskrider den fina gränsen
mellan det sublima och det komiska; det är samma
språk, som Shakespeare sedan satiriserande lägger på
tungan hos sina hjeltar ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
