Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakespeare och hans kommentatorer, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449
äro åter, såsom man riktigt anmärkt, förståndiga
abstraktioner, tomma begrepp, ingjutna i en
rnenniskoform som i ett fodral, representerande
svartsjukan eller girigheten eller troheten eller
hämnden o. s. v. Så är det aldrig hos Shakespeare,
just emedan hans gestalter alltid äro lifslefvande
menniskor af kött och blod: Othello är icke
svartsjukan, på samma sätt som Harpagon hos Moliére är
girigheten, utan han är en svartsjuk man, som älskar
sin hustru, är ädel och god, en varelse, till hvilken
vi liksom Desdemona känna oss dragna genom sympathiens
makt, och hos hvilken vi se misstänksamhetens frö
nedläggas i en väl preparerad jordmån, för att
småningom utveckla sig till ett ogräs, som slutar
med att qväfva förståndet och skapa olycka just af
det, som var och skulle bli hans lifs välsignelse,
nemligen kärleken. Just derför att hvarje person är
en lefvande, individuell menniska, finnes icke heller
i allt, hvad Shakespeare skrifvit, tvenne figurer,
som likna hvarandra, och derför fordrar äfven den
minsta rol hos honom en god skådespelare och en
bestämd uppfattning.
Detta kan anses vara sjelfva kärnpunkten i
Shakespe-ares sätt att se och skapa, och derför bör
man framför allt söka att behålla den i sigte, då man
bedömmer honom och hans verk. Från denna synpunkt blir
det äfven lätt att inse och fatta den inre strukturen
af hans personligheter, såväl de tragiska som de
komiska. Kättesnöret är alltid den sunda, verkliga
menniskan, och all afvikelse från denna normaltyp är
en inskränkning och blir grunden till ett fel, hvilket
hos den tragiska personen i dennes sträfvan att göra
våld på andras individualitet för att obehindradt
utveckla sin egen, verkar skada och undergång, - hos
den komiske personen åter i dennes oskadliga försök
att blåsa upp sig sjelf till likhet med något, som han
tror vara stort, men som i sjelfva verket oftast är
litet, väcker löje eller på sin höjd medömkan. Derföre
kan man af ingen bättre än af Shakespeare lära sig
den vigtiga skilnaden mellan dessa båda dramatiska
grundbegrepp, äfven der de, såsom så ofta äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
