Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakespeare och hans kommentatorer, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456
allra största egendomlighet och det bestämdaste
kriteriet på hans snille och sjelfständiga plats inom
literaturen, att han icke (såsom så många andra både
stora och små förmågor i nyare tider) afskrifvit de
gamles dramatiska form ntan tanke derpå, att denna
form icke kan passa för mera än ett innehåll, nemligen
det specifikt antika, - men i stället skapat sig en
form, som för den nye anden var den enda riktiga
och just derför på sitt sätt är lika klassisk som
de gamles, emedan hos honom skönhet och sanning
sammanträffat, emedan han insett och visat, att inre
och yttre äro samma väsende, sedt från olika sidor,
emedan hans figurer lika otvunget och naturligt vuxit
upp på den moderna marken som Sophokles’ hjeltar på
den antika, emedan sålunda det menskliga, som aldrig
dör ut, huru än formen för dess framträdande vexlar,
fått hos honom ett konstnärligt uttryck, i sin art
lika rent och sannt som hos de gamle, men för öfrigt
oändligt rikare och mångfaldigare än hos dem. Han går
derföre öfver Aristoteles, utan att kullslå någon
af hans regler: han spränger icke dennes satser,
men han vidgar dem i den ande, som Aristoteles någon
gång anande visar sig hafva förutsett, såsom t. ex. då
han talar om den poly-mythiska fabelns, eller den af
flere sammansatta dramatiska handlingens, företräde
framför den enkla handlingen. Skulle han lefvat på
Shakespeares tid, så är det troligt, att han äfven
med bibehållande af hela sin rika erfarenhet från
Greklands klassiska dagar icke skulle ändrat en rad
i sin poetik, utan endast vidgat dess synkrets efter
den moderna dramaturgens klassiska skapelser.
Bland de Aristoteliska lagarne för dramat är
den vig-tigaste den, som föreskrifver enhet i
handling. Man har äfven talat om enhet i rum och
tid: den förre finnes icke nämnd hos Aristoteles,
den senare anföres af honom blott som ett vedertaget
bruk. De gamle iakttogo också icke alltid dessa senare
enheter, och när de gjorde det, då låg orsaken deri,
att de kunde göra det med lätthet, emedan hos dem
handlingen var inskränkt till sjelfva slutkrisen
eller kåta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
