Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakespeare och hans kommentatorer, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457
strofen, hvadan allt kunde framställas inom en
trängre ram, I det nyare dramat skildras deremot hela
handlingens förlopp, och derföre är det för oss en
ren orimlighet att tala om ett rum och en tid, hvilket
också alldeles icke båtar till något. Ty hjelper icke
fantasien oss att i de målade kulisserna se verkliga
träd och hus, att i de kostymerade skådespelarne se
konungar och riddare, att i den bildrika versen med
sina rim och kraftuttryck se en högre motsvarighet
mot vårt eget sätt att meddela oss med hvarandra,
så hjelper det icke heller, om platsen icke bytes om
eller om händelserna från ett solhvarf sammanträngas
inom den snäfva ramen af tre timmar. Det hela blir
i alla händelser för det kalla förståndet utan
fantasiens bistånd en komplett galenskap.
Men handlingens enhet åter är oundgänglig, och den
består deri, att ingen del af det hela kan borttagas,
utan att detta skadas och rent af upphör att vara ett
helt. Så lärde Aristoteles, och den klara satsen har
af Shakespeare i hans rika, sammansatta dramer blifvit
lika noga iakttagen som af de gamle i deras enkla
tragedier. Hos de gamle är, som vi sagt, katastrofen
hufvudsak. Hvad som föregår den, skjutes ofta utom
scenen och framställes i en berättelse. I det moderna
dramat, der allt måste föregå p å scenen, försvåras
derigenom uppgiften för skalden i hög grad, isynnerhet
som klarhet och öfverskådlighet fordra, att handlingen
framställes i ett bestämdt upp- och nedstigande,
att den utvecklas och löses rent af symmetriskt, att
vändpunkten i handlingen, då den så kallade peripetien
eller omkastningen i hjeltens öde inträffar, verkligen
utgör medelpunkten och spetsen i dramat. Med denna
måttstock pröfvad, skall den regellöse Shakespeare
visa sig vara finare och sannare i iakttagandet af
denna oundgängliga skönhetslag än de störste bland
dem, som predika enheternas betydelse. Så, för att
anföra några exempel, inträffar i Romeo och Julia
omslaget i tredje akten, då Eomeo efter Tybalts död
ropar: "o jag ödets narr!" samt straxt derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
