Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Shakespeare och hans kommentatorer, af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
458
Julia vid brudnattens inbrott utbrister i den stora
monolog, i hvilken hon står på gränsen mellan den
kärleksdruckna ungmön och den i pröfningen mognade
qvinnan; så inträffar vändningen i ödet hos Richard
II, då den svage kungen i midten af stycket upphör
att tro på sig sjelf och sjunker ned i sina egna q
val; i Hamlet betecknas den af Polomi död; i Othello
kommer den, då Jago i midten af tredje akten genom
den ödesdigra näsduken bringar hans tvifvel på
Desdemona till visshet och med ens ohjelpligt drar
till snaran om honom; i Macbeth betecknas vändpunkten
af Ban-quos mord, och dennes vålnad uppträder också
midt i tredje akten; i Julius Caesar kastar lyckan om
för Brutus efter mordet på hans vän och välgörare,
och Antonii tal vid Caesars lik midt i tredje akten
betecknar vändpunkten; och i Coriolanus börjar
olyckan infinna sig, när han midt i stycket får
ordet: förrädare! slnngadt emot sig af folktribunen,
hvaröfver han råkar i ett raseri, som bringar honom
i landsflykt och medför hela hans öfriga ofärd. Den,
som lägger märke härtill, skall öfverallt finna denna
säkra afvägning af jemnvigtspunkten i handlingen och
dess spets alltid sammanfallande med medelpunkten
i stycket.
Men nu inträffar det flere gånger hos Shakespeare, att
handlingen är dubbel, till och med tredubbel. Finnes
der en enhet, så måste den vara af ett annat slag. Den
är också egentligen intet annat än en utvidgning
af den Aristoteliska enheten, på samma sätt som
det moderna dramat är en utvidgning af det antika,
en framställning af det genom kristendomen vunna
djupare innehållet i en form, som passade till dess
mångsidighet och rikhaltighet. Det gamla dramat var
till följe af sin natur och den antika verldens
hufvudsakliga intresse för yttre objektivitet
i motsats mot subjektets inre känslorikedom, för
bestämd handling i motsats mot hjeltens inre lif, mera
intrigstycke än karaktersstycke. Derföre lägger äfven
Aristoteles i sin poetik hufvudvigten på handlingen
och betraktar karakteren som något under-ordnadt,
efter handlingen är dramats mål, och ändamålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
