Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer. - Hennes skrifter och personlighet, af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
och annat missförstånd eller bekymmer. Denna lilla
anläggning i kompositionen äfvensom den förut nämnda
styrkan i karak-tersteckningen är det troligen,
som i Norge åt «Grannarne« förv arf va t det högsta
anseendet bland alla förf: s arbeten, och som kom
Palmblad att i Literatur-föreningens tidskrift anse
det för «Sveriges bästa roman». Detta verk är också
det enda af Fredrika Bremer, som med åtskilliga
andra vår tids mest framstående romaner såsom
«Natt och morgon«, «Jane Eyre«, «La petite Fadette«
m. fl. delar den tvetydiga äran att hafva retat fru
Birch-Pfeiffers skrifklåda, så att vi äfven haft
nöjet att under namnet "Mor och Son’ se «Grannarne«
gå öfver scenen. Att denna roman liksom hvarje
verklig sådan, i hvilken samhället sjelft skapat den
konstnärliga formen, vid öfverflyttningen till en
annan konstart förlorat det mesta af sin ursprungliga
naiva poesi, behöfver väl knappast sägas, än mindre
bevisas. Deremot medgifva vi gerna, att en fullt
riktig uppfattning af det verkligen dramatiska i ämnet
leder bearbeterskan vid hennes val af «Grannarne«,
men den med afseende å scenen så väl bevandrade
författarinnan och skådespelerskan förvexlade denna
gång dramatiskt med sceniskt.
Med undantag af några figurer - synnerligast i
"Familjen H.» - hade Fredrika Bremers karaktärer
hittils varit mera typiska - representanter för
ett helt slag af menniskor - än individuella. Hvem
har ej sett presidenten, gr e f v innan M., baron
H. m. fl. huru ypperligt de än äro tecknade. Men
«ma chére mére«, «björn«, Fransiska, lagman Hök och
fröken Hellevi Husgafvel äro blott sig sjelfva och
inga andra derjemte. Man kan icke säga sig hafva sett
dem någonstädes, men man vet väl, att de finnas, ty de
äro verkligen lefvande menniskor, menniskor af kött
och blod. Till och med Bruno, huru mörk och i vissa
fall onaturlig han kan förefalla, är dock ej blott
vida intressantare men ock menskligare än t. ex. gr
e f ve Ludvig i «Nina«. Äfven de nämda personernas
apparition är förträfflig: ma chére mére med sitt
manliga utseende och sin slurka, fröken Hellevi med
sin hackspettsfysiognomi, och Bruno med sitt utseende,
som stundom var rent af styggt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
