Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer. - Hennes skrifter och personlighet, af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
stundom idealiskt skönt, ja, alla dessa beskrifvas
till det yttre på ett sätt, som ger en föreställning
om deras inre. Vid teckningen af Serenas utseende
deremot har förf. enligt vår mening begått ett
bestämdt fel. Vi hafva hört berättas, att Fredrika
Bremer sjelf, då hon efter flera år åter genomläste
Hertha, yttrade: «men hvarför skulle hon (Hertha)
alltid begagna hvit klädning?« Med ännu större skäl
fråga vi: hvarför skulle Serena vara halt? Ett lyte
strider visserligen alltid mot det skona, men bör
dock ej derför alldeles uteslutas från dess sfer,
enär det understundom kan vara karakteristiskt nog,
understundom kan frambringa en storartad effekt, än
sublim, än komisk, allt efter lytets beskaffenhet. De
kroppsliga lyten, som i högre grad väcka känslan
af obehag och disharmoni än af medlidande, kunna
esthetiskt användas endast för att höja intrycket
af det gräsliga - t. ex. hos Eichard den tredje -
eller af det löjliga - t. ex. «halte fan« («der
hinkende Teufel«). - Hos Serena ifrågakommer intet
af dessa fall: ljuf, älskvärd och harmonisk, är hon
dock beröfvad någonting så vigtigt som de ädla och
fria rörelsernas behag. Och likväl uppträder Serena
ganska verksam, hon är praktisk och bestyr om de
gamlas hushållning, hon är själen i barnens lekar
o. d. Hade förf. i stället gjort fröken H el le v
i halt, skulle deremot varit intet att säga. Till
hennes personlighet hör en viss kantighet, ojemnhet
och oro i rörelserna; hos Serena deremot bör allt
vara vackert och afrundadt, hvarför detta lyte hos
henne är ett esthetiskt missgrepp af förf. Helt annat
är förhållandet med «ma chére mére’s« blindhet, den
gör henne i högre mått till mål för vårt deltagande,
på samma gång den ej borttager något af hennes yttre
värdighet. Teckningen af tillfället, då den upptäckes,
är äfven gjord med ett fint mästerskap.
Ännu ett par ord, innan vi öfvergifva «Grannarne«. I
hennes äldre arbeten yttrar sig förf:s humor uti
skapandet af löjliga personer och uppträden. Detta
är mindre fallet här, hvarest deremot det hela
framställes i en ren humoristisk belysning, lånad
från den älskvärda brefskrifverskan Fraiisiskas
uppfattning. Denna Fransiska är bland de
intressantaste och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
