Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vår tids kyrka och christendom i Sverige. Betraktelser af en kyrkans tjenare, af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43
Författaren egnar en del af sin i så många
hänseenden förtjänstfulla skrift åt betraktelsen af
S c h ar t a u och hans anhängare. De reflexioner,
som förf. härunder uttalar, synas oss så sunda och
naturliga, att vi icke med afseende på dem hafva något
att anmärka eller tillägga. Från denna betraktelse
kommer förf. in på frågan om kristendomens förhållande
till tidens humanism och andliga kultur samt dess
förhållande till det menskliga förnuftet. På samma
gång det är glädjande att lära känna förf:s vackra
principer och åsigter, verkar det nästan nedslående
att finna en sådan försigtighet vara af nöden för
att icke stöta olika tänkande för hufvudet i fråga
om de naturligaste och enklaste saker. Men tyvärr:
det är ett sorgligt faktum, att den «enfaldens«
(eller rättare: tankesvaghetens och tankelättjans)
visdom, sorn anser, att det kristliga i någon mön
måste vara oförnuft, så insmugit sig i vissa kretsar,
att man verkligen, såsom förf. säger, der oftast
blott förnimmer <d ord: ändelig sentimentalitet och
andeligt drafvel, i lefvernet: ändelig bundenhet,
skygghet och ensidighet".
Författaren är en af dem, som häremot höja en sakta
men allvarligt varnande röst. «Kristendomen«, säger
han, «såsom det mål, för hvilket menskligheten
uppfostrats och uppfostras, kan (således) ej stå
utan sammanhang med mensklig bildning, den måste
företrädesvis vara en kraft, som genomtränger,
förädlar och helgar allt menskligt; icke tillstädj
er henne att försumma eller vårdslösa någon enda
af sina förmögenheter, att nedgräfva något enda
af de pund, henne blifvit förlänade. Skulle man
tro, att kristendomen förmenade menniskan att
vara menniska? Vore det ej ett bevis på hvad vi
kallat sjuklighet, om någon påstode, att uti det
kristliga lifvets yttringar verkligen ingår något,
som helt och hållet rubbar den menskliga själens
innersta väsende, eller upphäfver lagarne för dess
verksamhet?« Författaren kallar dessa och dylika
frågor «dåraktiga« - och ändå möter man icke sällan
i våra dagar och bland ett protestantiskt folk sådane
kristne, som förmena, att hela menniskan är oförmögen
att fatta något, af hvad till Guds rike hörer, ja,
att det kristliga och det menskliga förhålla sig till
hvarandra som eld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
