Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vår tids kyrka och christendom i Sverige. Betraktelser af en kyrkans tjenare, af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
än att vår theologi aflägger sitt haltande väsen,
frångår den bekanta »vetenskapligheten till en
viss grad«, hvilken illa upp-hjelpes med dogmatiska
fantasier, och i stället söker att blifva en sann
vetenskap i protestantisk mening, således en sådan,
som har dennas bestämningar af begrepps-klarhet och
konse-qvens, och som till sitt objekt icke blott
tager konfessionen utan den kristna religionen: Guds
frälsande och försonande verksamhet i menskligheten
genom Kristus. Skulle en sådan theologisk vetenskap
icke verka upplyftande och lifvande på hela
vår prest-bildning, ja vara i sann mening lika
konserverande mot villomeningar och irrläror som
de symboliska böckerna? Vi tro det fullt och fast,
isynnerhet som de orolige i tiden icke hafva någon
respekt för något, som blott är auktoritet - och
i detta hänseende kan man icke med skäl beskylla
dem för fiendt-lighet mot protestantismen. Vi
tala nu om dem, som erkänna kristendomen vara den
sanna religionen, men som icke tillfredsställas
af en officiel sanning, såvida deras förnuft icke
kan godkänna den, m. e. o. sådane, som visa, att
menniskan icke kan släppa sig sjelf allraminst i fråga
om religiösa ting. Allt ljus strömmar ofvanifrån;
men om de väktare, som gå apa mu-rarne«, lagligen
förbindas att absorbera alla de nya strålar, som
tändts sedan 300 år tillbaka, så skola de, som «i
staden bo» möjligen tända en vådeld, som förhärjar
helgedomarne. Den sista tiden har i detta afseende
synts oss vara en varningens tid.
Den bortkommenhet i det theoretiska och den afsmak,
som man på vissa håll visat för förståndets upplysande
i religiösa ting, har naturligtvis äfven sträckt sig
längre: till ett halft förakt för all humanistisk
bildning, för literatur, vetenskap och konst. Detta
beklagar förf. ock med skäl, synnerligen som vår tid
fäster mycken vigt vid dessa ting. När andans män
visa så ringa intresse för hvad som är sprunget fram i
dagen genom menniskoandens kamp och arbete, så draga
sig af lätt förklarliga skäl de bildade åtminstone
tillbaka från dem med misstroende. Mensklighet är
något: som tiden svärmar för, och derföre vill den
så gerna finna känslan och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
