Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Alboin, Sorgespel af Finn. Af D. K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
.*.
nödvändiga, dock af underordnad betydelse, h vårföre
vi här förbigå dem.
Om vi nu fråga: huru har den egentliga hufvud
handlingen organiserat sig ined dessa karakterer,
så blir svaret i korthet detsamma som redan i första
anmälningen af tragedien gafs. Det hela saknar i viss
mön den öfVerskådlighet och den inre organiskhet,
som för ett drama är så nödvändig. De rent episka
momentcrna äro något för rika och ofta återkommande,
i synnerhet är andra akten - ehuru nödvändig såsom
en hvilo-punkt efter den förstas stormiga uppträden
- alldeles för bred i episk och lyrisk anläggning;
och hvarje moment torde icke kunna sägas vara fullt
nödvändigt för det hela. Så är, för att blott taga
ett par exempel, kärleksscenen mellan Helmichis’
och Hosanuinda i l akt. oproportionerligt lång i
förhållande till det hela; Helmichis’ uppträdande
under masken af en pilgrim i 2 akt. äfvenledes
tröttande genom sin längd; och hela Sigiberts spel
under masken af en munk för sjelfva hnfvudhandlingen
mindre nödvändigt. Gambara är naturligtvis
ej en dramatisk personlighet, emedan hon såsom
sinnesförvirrad icke kan förete någon utveckling,
som på ett eller annat sätt i stort eller smått
bestämmer utvecklingen af det hela, utan hon är en
episk skugga, om vi så få uttrycka oss, hvilken faller
in öfver Alboins här skildrade öden och ger dem en
egendomlig dager. Eörf. synes i allmänhet hafva en
viss kärlek till detta maskspel, hvilket väl ibland
kan vara tillåtligt och dramatiskt brukbart, men
förf. har utan tvifvel låtit narra sig att dermed
gå för långt. Den klarhet och stränga konseqvens,
som bör karakterisera den dramatiska handlingen har
obestridligen lidit derpå, och man kan derföre ofta
icke frigöra sig från den föreställningen, att det är
författaren, och icke de gifna förutsättningarne för
det hela (eller sjelfva situationen) och karakterernas
fria makt, som dirigerar hela spelet.
Möjligen skulle man kunna göra och äfven rättfärdiga
en annan anmärkning, nemligen den, att sjelfva dramats
innersta idee icke fordrar hela den första akten. Tid
och utrymme
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
