Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christopher Jacob Boström död. Af C. P. Wikner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
understundom fått utseendet af en viss souveränitet,
som ådrog honom klander. Den var dock i sjelfva verket
aldrig någonting annat än den uppriktige tänkarens
allvarliga protest mot alla i vetenskapen införda
fantasier eller halfva tankar.
Det, som vi hos Boström kallade det andra grunddraget
- att alltid från det abstrakta gå tillbaka till
det konkreta såsom det i sanning verkliga - hade
med afseende på hans filosofi till följd en starkt
utpräglad anti-pantheistisk riktning. Såsom Plato
fordom gjorde sig all möda att försäkra sig icke
blott om den absoluta verldens enhet, utan äfven om
en deri ingående mångfald, så älskade äfven Boström
att i sin filosofi förena begge. I detta afseende
är han äfven en själsfrände med Leibnitz. Enhetens
ech mångfaldens innerliga sammansmältande ger
systemet. Systematiskheten är derföre för Boström,
såsom för de två nämnda heroerna i filosofiens
utveckling, en städse framhållen älsklingsidé. Allt
riktigt verkligt samit och godt gestaltar sig för
honom till ett system. Det faller sig så naturligt,
att det nästan blir ett axiom. Gud sjelf blir ett
system af eviga väsenden, och hvart och ett af dem
blir i sin ordning ett system; menskligheten blir
ett system, staten ett system.
Det tredje, det reala grunddraget i Boströms väsen ger
sig uti hans filosofi ett uttryck i den satsen, att
all absolut verklighet är en personlig verklighet. Gud
är person, och allt annat är verkligt såsom person,
eller åtminstone genom person.
Från denna grundtanke härleder sig det idealistiska
och strängt rationalistiska i Boströms filosofi. Om
det sannt verkliga är det personliga, så är det den
personliga verldens karak-terer, som konstituera
verkligheten. Men öfver allt, hvad tid och rum
heter, är det personliga lifvet i sin fulla sanning
upp-höjdt. Den successivitet och det småningom, som
utmärker tiden, det utomhvartannat, som karakteriserar
rummet, den söndring, som tillhör dem begge, allt
detta h antyder ovilkorligen på en tillvaro, som icke
kan vara den fulla, absolut lefvande personlighetens
med dess innerliga väsensgemenskap. Sammanslutning
ger fasthet, söndring är vanmakt. Af en sådan vanmakt
måste tids- och rums-existensen ovilkorligen vara
ett ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
