Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christopher Jacob Boström död. Af C. P. Wikner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
dervisade och lärde, så skedde det icke för att
fördrifva en timme i kathedern; lian glömde icke,
att han hade framför sig en ungdom, till hvilken
han stod i personligt växelförhållande, och hos
hvilken hans lärdomar en gång borde bära frukt för
lifvet. Icke heller tröttnade han någonsin att för den
enskilde upprepa, hvad han enskildt eller offentligen
uttalat hundra gånger förut. Det var som om allt,
hvad han sade, alltid hade varit nytt och direkt
sprungit ur hans skapande själ. Detta skulle vara
oförklarligt utan den ofta nämnda riktningen på det
konkreta och personliga. Insigten var för honörn icke
ett ab-straktum utan en sida hos det kunskapsegande
subjektet; sanningen blef derföre ung på nytt, hvarje
gång hon kom i beröring med en ny person.
För skriftlig lärareverksamhet fick Boström i anseende
till sin svaga helsa icke mycken tid öfrig. Han
ansåg det i första rummet vara sin pligt att sköta
sitt akademiska kall, och mycket mera hann han icke
med. Det var också mera vid den lefvande vexelverkan
mellan lärare och lärjunge, han fäste vigten och
förhoppningarne, än vid den åt bokstafven anförtrodda
framställningen. Hvad han skrifvit, och som icke
varit polemiskt, är enkelt, lugnt och gediget.
Hans skriftliga polemiker kunna, hvad formen angår,
aldrig fullt rättfärdigas. Här ligger ovilkorligen
tett fel. Men det kan förstås. Det är den enkla,
barnsliga öppenheten, som glömmer eller snarare icke
vet utaf, att hon kan såra. Att Boström med sina
beskyllningar för oförnuft och tanklöshet skulle
kunna såra en medmenniska, föll honom aldrig in. Han
var öfver-tygad, att han sade sarmt, och huru skulle
sanningen kunna åstadkomma något ondt? Detta, som kan
synas otroligt för den, som utifrån betraktar saken,
är klart för hvar och en, som lärt känna Boström
i det personliga umgänget. Äfven der kunde man få
höra samma skarpa ord, som skaffat sig ett rum i
hans skriftliga polemiker, men då alltid till en
förvånande grad mildrade af tonens och minspelets
oefterhärmliga godmodighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
