Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer. - Hennes skrifter och personlighet. II. Af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
’’bättre, j emu a re." Hvartill skulle det då tjena
att ytterligare uppvisa bristerna i ett arbete,
hvilket kritiken för så länge sedan dömt. Det
endast vilja vi anmärka, att förf., drifven af sin
entlmsiasm, här går vida längre, än t. ex. i sina
bref från Amerika, och att hennes rena qvinlighet utan
tvifvel var den första att i verkligheten uppresa sig
mot den oqvinlighet, till hvilken romanen "Hertha"
understundom gör sig skyldig.
Ifrån llom hemskickade vår förf. sitt sista
novellistiska arbete, sin "Benjamin", såsom hon
kallar det. Fader och dotter utgör i visst afseende
en kontrast till "Hertha." Då det der är en fader,
som uppfostrar sin dotter i ofrihet och tyranni, göra
vi här bekantskap med en, hvars högsta syftemål alltid
varit att af sin dotter göra en fri, sjelfständig,
fullmyu-digt tänkande menniska. Häraf uppväxer mellan
fader och dotter just den renaste, ömmaste, mest
oegennyttiga kärlek, den mellan tvänne med hvarandra
jemnbördiga, fria väsenden. Fadern aktar sin dotter,
uppoffrar för hennes skuld hvarje egoistisk önskan,
ja, är till och med beredd att göra ett frivilligt
offer af sitt lif, då detta måste blifva en tunga för
henne och andra. Dottern älskar sin fader så högt,
att hon för honom afstår från all annan lifvets och
kärlekens lycka, att hon ej blott lefver endast för
honom, utan ock är beredd att, i likhet med Senecas
maka, dö med honom. Förf. tyckes till en början hafva
glömt att, huru stoiska vår tids menniskor än må vara,
måste deras stoicisrn dock alltid vara färgad och
förädlad af kristendomen, och att en sådan uppoffring
af sorgliga och värdelösa lif, som här tecknas,
i vår tid är en anakronism. För kristendomen är
intet lif värdelöst. Om det äfven kan vara det för
sin egare, måste han besinna, att han ej står ensam
i verlden, och att haiis hjelplöshet kan gifva andra
tillfällen att bevisa sin kärlek. Än mindre kan det
vara tillåtet att offra ett lif i sin fulla blomma,
som lofvar mycken frukt, för en annas, det må vara
den mest älskades, nyck. Vi hafva fäst oss härvid, ty
saken är oss vigtig. Om vi ock medgifva möjligheten
af tvänne sådana psykologiska fenomen i vår tid,
som en gammal filosof och hans dotter ställde helt
och hållet på den hedniska verlds-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
