Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrika Bremer. - Hennes skrifter och personlighet. II. Af Anders Flodman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
henne natten till förlid e t års sista dag. Henne,
den djerfva besökarinnan af fyra verldsdelar, fick
han ej söka annorstädes än i hennes barndoms hem.
Och nu slutligen några ord om det innersta af denna
ädla personlighet, hennes religiösa tro. Förhållandet
mellan menni-skor och Gud samt uppfattningen af
detsamma enligt kunskapskällan för den kristna tron
var tidigt nog, såsom vi redan förnummit, hennes
tankars thema. 1842 utgaf hon i Morgon-vakter
sin mot Strauss riktade trosbekännelse, och i
beskrif-ningen af hennes resor intager den om
de religiösa förhållandena en vigtig, om ej den
första, platsen. Om det förstnämnda arbetet yttrar
en kompetent domare att, om hon der också ej visar
sig såsom en lärd teolog, hon dock är mera teolog än
mången lärd. Bibeln blef alltid stödet för Fredrika
Bremers tro, likasom hon med densamma varmt omfattade
Christus såsom gudainenniskan och försonaren, men
derför kunde hon icke medgifva en inspiration, som
ej blott omfattar andan, utan ock sträcker sig till
orden. Hon älskade Luther och hans reformation,
men aldrig föll det henne in att söka binda den
tänkande anden vid hans grundsatser. Tvärtom lärer
hon, liksom de första pilgrimerna, som reste öfver
Atlanten att söka en fristad för sin tro och grundade
det Nya England, "att vörda Luther och Calvin, men
ej stanna vid dem". För henne betydde i allmänhet
bekännelsen mindre än det kristligt troende hjertat,
och hon berättar sig med glädje hafva funnit detsamma
under den katholska prestrocken och under nunnans
dr ägt. Ja, hon anser till och med den katholska
religionen bättre än den protestantiska kunna leda
sådana själar, hvilka ej våga vara myndiga i andliga
ting, till kännedomen om Gud. Kärnan af hennes
tro var dock det rent personliga barnaförhållande,
i hvilket hon stod till Gud. Hon förnam hans röst i
sitt hjerta, och det utan att, i likhet med så många
andra, draga ned honom, den o andlige, i ändlighetens
ofta så obetydliga och lumpna verld, utan att någonsin
anse sig bunden till sin frihet, ty hans vilja var
hennes. Härom skrifver hon i ett bref från Jerusalem:
"När jag lemnade Sverge, hade jag icke den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
