Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. D. R. K. Olivecrona: Om Dödsstraffet; A. Nyblæus: Om Statens Straffrätt. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deraf förklaras förf:s åsigt, att frågans
lösning beror på det allmänna kultur tills
tand et (p. 45). Men kunde det få anses såsom
fullkomligt otvifvelaktigt, att dödsstraffen i
första lian d äro till för att vara skyddsmedel
mot rättsordningen hotande faror, och att deras
nödvändighet ocli rättmätighet beror af det
vexlande kulturtillståndet, så frukta vi mycket,
att det kan ledas i bindande bevis, att 1864 års
principer, fullt konseqvent genomförda, äro de enda
riktiga och för statsändamålet och rättsordningen
fullkomligt tryggande. Ty först och främst kan
döden såsom skyddande straffmedel aldrig "ersättas"
af någonting annat (t. fängelse), ty alla andra
medel tillintetgöra ej såsom dödsstraffet sjelfva
möjligheten för brottslingen att undkomma och förnya
sina brott - ja han kan tänkas hafva förmåga att i
sjelfva fängelset Iterera dem - hvilket som bekant
just föranledt 1864 års lag till att göra undantag
från stadgandet om det alternativa förfarandet; och
för det andra innebär kulturstadiet ingen verklig
garanti för att det skall vara lika i dag och i
morgon, i år och under nästa år o. s. v. utan snarare
tvärtom, emedan det är ett moment i den menskliga
utvecklingen i sin helhet och såsom sådant vexlande
och föränderligt. Det mest praktiskt-kloka synes
under sådana omständigheter vara att bibehålla 1864
års lags stadgande om det alternativa förfarandet,
ty då har staten alltid tillfälle att lämpa sina
straffdomar efter situationens olika fordringar
utan att någonsin behöfva göra lex in casu. Ett
strängt och fullt konseqvent fasthållande af hvad
som ligger i förf:s förutsättningar om dödsstraffets
beroende på kulturtillståndet m. m. torde således
leda till något helt annat än dödsstraffets totala
upphäfvande, hvilket af förf. fordras. Den enda
tänkbara utvägen vore, att staten tillfrågade sina
medlemmar, huruvida de hade något mot, att han endast
ofullkomligt skyddade deni; och om de då af någon
huinanitetskänsla medgåfve eri sådan proposition,
så kunde staten visserligen experimentera, - men
huruvida han gjorde det med rätt, lemna vi derhän.
Men huru skall en sådan konscqvens undvikas, om den
kan undvikas? Endast genom en riktig uppfattning af
sjelfva problemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
