- Project Runeberg -  Svensk literatur-tidskrift. 1866 /
188

(1866) [MARC] With: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Börjesson död. Af P. A. G.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

188

Diktionen, oftast hög och skön, sänker sig dock
stundom ända till rå naturalism, såsom Eriks ord:
»Du sprattlar, slagtoöer!» eller Görans:

»Hvar smula ben i denna kropp blir bokad

Till ändå mindre smula.» -

Språkformen är stundom oj em n. An bländas maa af
en träffande korthet i uttrycket, än tröttas man af
en skymmande mångordighet, detta senare isynnerhet
mot slutet.

Vi hafva nu kanske nog utförligt framhållit de
väsendtliga anmärkningar, som enligt vårt förmenande
finnas att göra emot Erik XIV; det skulle dock
kräfvas ett vida större utrymme att påpeka all den
skönhet och poesi, som stycket innesluter. Detta är ej
heller af nöden. Ingen kan undgå att röna intrycket
deraf. Vi vilja endast påvisa ett par exempel på
den stoffar-tade, men dock gripande skönhet, som en
verklig dramatisk skald kan inlägga redan i blotta
situationen. Såsom när Erik i fjevde Aktens andra Scen
har kommit ner ur sitt observato-rium uppe i tornet,
der han i stjernorna läst om »det ljusa hufvudet»,
och får, midt under påtryckningen af Görans planer,
upp ur fängelsehålorna under sina fötter höra just
Nils Stiire sjunga sin aftonpsalm, eller då han under
vansinnet lyss till de förföljandes rop i skogen och
utbryter: (4:de aktens 10:de scen)

»Det ropar i skogen, det ropar mitt namn . . . Men
träden i skogen, hur veta de det?» -

eller slutligen, då Katrina, naturbarnet som blifvit
drottning, efter att i fjerde Aktens elfte Scen
ändtligen hafva upphunnit sin vansinnige make och
förmått honom att inslumra i sitt knä, får se en
vallflicka draga förbi i skogen, sjungande folkvisan:

»Ja ack! att jag hade mig vingar,

Som dufvan i skogen hon far,

Så skulle jag mig hasteligen svinga

Der solen hon skiner så klar.

Ack! uti den ljufvaste dal,

Der liljan hon växer så rar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:29:30 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/littid66/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free