Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. D. R. K. Olivecrona: Om Dödsstraffet; A. Nyblæus: Om Statens Straffrätt. II. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
m. a. o., att förnuftet hos honom är »absolut’
overksamt», så att han »måste betraktas såsom
ett blott och bart naturväsende». Då har staten
icke blott rättighet utan ovilkorlig skyldighet
att annihilera honom (p. 34). Detta är, i största
korthet sammanfatta d t, sjelfva grunddragen af
den theori, som prof. Nyblseus »från den Boströmska
filosofiens ståndpunkt», såsom det heter, fullständigt
utfört. Huruvida den verkligen med inre nödvändighet
kan sägas framgå ur denna filosofies principer, lemna
vi här osagdt. Derom kan åtminstone tvistas. Utan
svårighet bör man kunna inse, att denna theories
hållbarhet beror på tvenne förutsättningar: l:o)
att en fullständig frånvaro af verkligt förnuft
hos meriniskan är tänkbar, och 2:o) att staten
verkligen straffar (rättar), när han annihilerar
eller aflifvar en brottsling. Kunna dessa två
förutsättningar visas vara orimliga, så anse vi frågan
om dödsstraffets rättmätighet temmeligen nära sin
lösning. Prof. Nyblaei theori har den obestridliga
förtjensten, att den på sitt sätt ställer problemet
på sin point: den fordrar total frånvaro af verkligt
förnuft hos brottslingen, hvilket m. a. o. innebär,
att brottsligheten icke får hafva några grader - och
endast under denna förutsättning kan ett straffmedel
användas, som likaledes i sig är utan grader. - Men
redan häri synes theorien falla på sin egen spets,
och här torde den svaga punkt vara, mot hvilken
prof. Olivecrona egentligen bort rikta sin kritik. Yi
måste nemligen antaga, att en total frånvaro af
aktuelt förnuft hos meimiskan är en - contradictio in
ad-jecto, en sig sjelf upphäfvande motsägelse, och vi
tvingas derföre att mot prof. Nyblreus framställa den
anmärkningen, att ingen mensklig personlighet måste
betraktas »såsom ett blott och bart naturväsende»;
ty menniskan är ju ett sinnligt-förnuf-tigt väsende
och derföre måste förnuftet alltid i någon mön vara
verkligt hos henne, gifvande sig åtminstone i någon
grad tillkänna genom disharmoni i samvetet. Ett
med ren afsigtlig-het och af viljan bestämdt mord
(t. ex. ett fadermord) kan ju begås, under det att
förnuftet verkar den mest sönderslitande disharmoni
i mördarens inre - ehuru denna disharmoni alltid är
svagast i sjelfva handlingens ögonblick - och då är ju
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
