Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - S. D. R. K. Olivecrona: Om Dödsstraffet; A. Nyblæus: Om Statens Straffrätt. II. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
genom förnuftiga lagar, såsom t. ex. familjen och
.staten, också äro närvarande och verkande, så att den
brottslige äfven der kommer att till dem intaga ett på
hans viljas riktning beroende förhållande af harmoni
eller disharmoni, och då sjelfva döden icke kan tänkas
omedelbart medföra en förändring af den rättstridiga
viljan, så har staten genom dödsstraffet i sjelfva
verket illa sett sitt eget väsendes fordringar till
godo, ty han har visserligen satt brottslingen utom
sig, mön lian har tillika infört honom i en verld,
öfver hvilken staten i sin empiriska form icke har
någon bestämningsrätt. - För öfrigt kan man fästa
uppmärksamheten vid att det utom som beredes genom
döden, är ett helt annat än det utom, som beredes
genom lifstidsfän-gelse. I förra fallet upphäfves
all korrespondens mellan staten och brottslingen,
i senare fallet bevaras den. Och då straffet ju är
en statens handling, så får man icke välja ett sådant
straffmedel, som ställer den handlande i en verld och
objektet för handlingen i en annan. Deri ligger enligt
vårt förmenande en orimlighet. - Med anledning häraf
synes oss dödsstraffet böra förkastas. Genom fängelse
åter sättes brottslingen utom rättssamhället på det
sätt, att han icke får någon sfer att sjelfstän-digt
verka uti - emedan han genom sin rättstridighet är
osjelf-stäridig och för ett rättsligt lif behöfver
uppfostras - men staten går då icke utom sin rätt
och upphör aldrig att verka på den brottslige, så
länge denne lefver, och begagnar sig då icke för
beqvämlighets skull af den oberättigade hypothesen,
att staten är här i verlden oförmögen att åstadkomma
någon rättelse; hvilken hypothes, som vi ofvan nämndt,
just motiverar användandet af dödsstraffet.
Vi afsluta nu denna uppsats och våga dervid uttala
den förhoppningen att den vigtiga fråga, sorn de
två angifna författarne hvar från sin ståndpunkt
och från sina förutsättningar behandlat, icke
skall sakna ifriga bearbetare såväl för dess
fullständiga och strängt vetenskapliga lösning
i theoretiskt hänseende som ock för dess lösning
i det praktiska. Hvar och en inå söka att skaffa
sig en sjelfständig öfvertygelse, ty såsom blotta
eftersägare af andras meningar kunna vi icke gagna
sanningen Svensk Liter. Tidskrift. 11. IV. 1866.
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
