Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dramatisk Literatur. Af n-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
invecklar sig i en tragisk konflikt, för hvilken
han slutligen, oaktadt sin formel a storhet, måste
gå under. Men detta innehåll har icke kommit fram
med den klarhet och den koncentrerade styrka, som
alltid måste utmärka den dramatiska behandlingen,
oaktadt det icke får förnekas, att utvecklingen
af Juliani karakter, hans första tvekan i valet
mellan kristendomen och hedendomen och hans slutliga
öfvergång och konseqventa fasthållande af densamma,
fattad i en renad form, verkligen är i många afseenden
förträffligt tecknad och ofta riog återgifven med en
slående dramatisk kraft. Dessutom har förf. enligt
vår åsigt något förmycket låtit Juliani tragiska skuld
hvila på grunden af en theoretisk förvillelse. Någon
genomgripande praktisk ensidighet har man svårt att
upptäcka hos Julianus. Sedan han genom sitt umgänge
med Kalkis kommit till den fasta öfver-tygelsen,
att den gamla gudaläran mera tillfredsställer den
sjelf-ständige mannen än den »ljusskygga läran
af timmermannens son från Nazareth», handlar han
ständigt såsom en djerf och sin öfvertygelse trogen
och besinningsfull man. Han gör allt för att resa de
förhärjade templen och gudabilderna ur deras grus, han
återställer de gamla offren, hvilka för en förgången
tid hade varit uttryck af folkens religiositet, men
detta allt gör han utan att med något våld tvinga de
kristna att frångå sin religion.
Han är så innerligt öfvertygad om sanningen af sin
tro, att han blott genom ordets och öfvertygelsens
makt hoppas kunna omvända folken från deras förmenade
förvillelse; och sedan han genom sin egen hjeltekraft
visat sig värdig mer än någon annan att bära spiran i
det romerska riket, förkunnar han högtidligt, att alla
sekter skola hafva frihet att sjelfständigt utveckla
sig. Han säger sjelf:
»Nu kan de Christne dog ej mere klage,
Thi alle Secter har jeg gifvet Fred,
De kan i Ro nu drive deres Yresen,
Og jeg skal ikke hindre dem deri.
Öfverallt uppträder han såsom en representant af
den gamla tiden, hvilkens vackraste drag af en sund
mensklighet synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
