Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christian Erik Fahlcrantz död. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
historia, liksom en gång inom lifvet, bildar, trots
det gemensamma romantiska färgspelet, den skarpaste
motsatsen mot Fahlcrantz, nemligen C. J. L. Almqvist?
Sällan hafva väl vår vitterhets h af der haft att
anteckna en egendomligare strid än den, som fördes
mellan dessa i flere fall jeraförliga och dock
så rent motsatta kämpar för olika ideal. Almqvist
har visserligen i sin 600 sidor digra »Monografi»,
i hvilken han framlagt spridda akter till belysning
af sin verlds-åskådning, och mot hvilken Fahlcrantz,
som bekant, uppträdde med sin 260 sidor starka, som
ett tveeggadt svärd bitande skrift, der han skärskådar
den förre »såsom författare i allmänhet och theolog
isynnerhet», - Almqvist har visserligen hänfört
Fahlcrantz till »kämparne för den äldre bildningen i
Sverige», men häri gör han dock orätt, såvida detta
gäller det esthetiska, ty härutinnan var Fahlcrantz
lika mycket en den nyare tidens son som någonsin
Almqvist sjelf. Var han också ingen erke-romaritiker
som denne senare, hvars vildt flygande fantasi, om
han i allmänhet hyllade några mönster, sökte dem i
den franska ny-romantikens fantastiska skapelser;
fann han sig också ingalunda dragen till »den nya
dagens Aurora», såsom han sjelf erkänner i det sist
utkomna sjunde bandet af »Samlade skrifter»; rönte
han än, efter hvad han på samma ställe upplyser, den
första uppmuntran från enskilda medlemmar af Svenska
Akademien: så var han dock i hela sin riktning så
litet akademisk som möjligt, utan uppträdde snarare
emot henne, i ämnen samt isynnerhet i ton oftast och
närmast påminnande om den nya skolans, ehuru d^rma
genom »tonens öfversvinneliga anspråk i förening med
de lätt sedda svaghetssynderna» stötte honom ifrån sig
och tvang honom till »privatissime arbete i Musernas
tjenst.» Lika isolerad i förhållande till både den
egentliga nya skolan och akademien befann sig äfven
Almqvist. Från esthetisk synpunkt stodo de sålunda
båda på romantisk grund, hvar för sig stridande under
sin egen fana, utan att sälla sig närmare till dem,
som under de literära strids-åren (1809-24) bekrigat
den akademiska formalismen. Men oaktadt dessa af
tidsanden, hvars barn de voro, beroende likheter,
dessutom förökade med de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
