Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christian Erik Fahlcrantz död. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
anseende for sin pligt att i ett diktverk så nära
som möjligt i alla fakta och data följa historiens
gifna verklighet och räknande det för en djerfhet att
någon gång följa den egna ingif-velseiis kraftiga
strömdrag. Följden har blifvit, att »Ansgarius»
i de flesta sångerna förefaller som ett slags
versifierad lefnads-beskrifning eller som en mera
romantisk rimkrönika, medan just de ställen,
der krönikestilen gifvit vika den för skapande
fantasiens bilder, blifvit verkligt poetiska. Så
är framför allt fallet med tionde sången, hvilken i
och för sig bildar en vacker och afrundad tafla, -
en legend, som inom vår vitterhet torde komma att
utgöra det vackraste vittnesbördet om Fahlcrantz’
förmåga inom den högre stilen. Till att göra Ansgarius
poetiskt onjutbar bidrager äfven den öfvervägande
didaktiska tonen, hvilken ofta på ett betänkligt sätt
inkräktar på handlingens gång, såsom t. ex. hela
5-.e sången, bestämmandet af bönens begrepp i 6:te
sången, jemförelsen mellan Ansgarius och Luther,
framställningen af anfäktelsen i 8:de sången,
inledningen till ll:e sången med de osmältbara
begreppen »adoptianism» och »icono-clasm» samt den
derpå följande theologiska disputationen mellan
Ansgarius och Påfven. Allt, hvad vi här anmärkt, är
naturligtvis en följd af diktens hela anläggning,
hvilken saknar sammanhang och enhet, - något som
äfven visar sig i formellt hänseende, der en brokig
vexling är rådande både i versformer och poetiska
former. Lyrisk, episk och dramatisk framställning
användas nemligen om hvarandra, och isynnerhet i
2:a sången har lyriken på ett störande sätt tagit
öfverhand, i det att allt upplöses i musikaliska
assonancer, hvilka, huru lätt och otvunget de än
förefalla oss framkomna, likväl trötta Örat och
vända sinnet från den inre, väsendtligare formen,
tankarnes form samt deras halt och vigt, till den
rent ytliga utarbetningen, såsom tillkommen för sin
egen skull utan afseende på dess motsvarighet mot
det inre. Vi möta redan här en af den Fahlcrantzska
sångmöns både starka och svaga sidor: vi häpna inför
den undransvärda förmågan att lekande framlocka de
egnaste språkvändningar och ljudskiftningar, men
vi kunna ej heller dölja för oss faran af en sådan
förmåga, om hon börjar att vilja höja den ornamentik,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
