Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
327
andra om Sodomas förträffliga framställning af samma
ämne i Pisas domkyrka. Bäst bland de till denna krets
hörande bilderna är otvifvelaktigt «Den förlorade
sonen» af Salmson. I den finnes både mening samt
kraftig form och god färg, i behandlingen något
påminnande om de italienske naturalisternas på
starka motsatser byggda effekt. Ämnet, som många
gånger blifvit m åla dt, ligger, strängt taget,
utom måleriets område, ty i parabeln är ej bilden
till för sin egen skull, utan för att betyda något
annat, och detta andra kan aldrig konsten, hvarken
medelbart eller omedelbart, gifva. Således - af den
förlorade sonen såsom kristlig parabel fås här lika
litet som i någon annan bild af samma ämne. Täflan
framställer, oafsedt titeln, en ångrande son i famnen
på en förlåtande fader med österländsk dr ägt och
är såsom sådan en rätt god realistisk bild, men
dermed har den heller icke ett spår af religiositet
i sig och hör sålunda ej vidare till den «höga
konsten». Vi veta väl, att sådant är förhållandet
med en ofantlig mängd arbeten från äldre tider, men
det hindrar ej, att saken benämnes med sitt rätta
namn. Konstverkets art beror dock derpå, huru ämnet
fått sitt uttryck i stilen. «Kristus renar templet»
af Jordaens kan, oaktadt det bibliska ärnnet, aldrig
bli en religiös tafla, utan är och blir ett högst
komiskt genrestycke. Konstnärens afsigt är ej nog:
denna bör äfven få ett motsvarande uttryck. Lyckas han
ej deri, så må han gifva sitt arbete ett annat namn -
eller uppgifva försöket.
Af egentliga historiemålare hafva vi för öfrigt
endast tvenne, nemligen Winge och Malmström, af
hvilka dock den senare börjat sänka sig ned till
genrens regioner, medan Winge, ensam, men oförskräckt
som Auka-Thor, drager ut i strid mot jättarne i
den nordiska mythen och sagan. Och det fordras
i sanning mod till ett sådant företag, ty ännu i
dag likaväl som i Geijers dagar torde man kunna
fråga, om den nordiska mythens kolossala figurer
egna sig för konstframställning. Första vilkoret
fölen sådan är, att den skall vara uppfattlig och
omfattlig för blicken, den skall hafva mått; men våra
mythiska gestalter äro måttlösa., och det plastiska
idealiseringsarbete, som den grekiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
