Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
Malmströms tafla gör ett högst sällsamt intryck,
der han sitter i den uråldriga länstolen, rak i
ryggen som en gammal kapiten, med sina spjelor
i handen och en underlig, silfversprängd dager
spelande i det gråa håret och skägget. Ehuru
bilden icke kan frånkännas en viss storhet och ett
slags sublimt lugn i uppfattningen, stores dock
detta betydligt af det oroligt glittrande ljuset,
som beröfvar den värme och lif. Långt mera målare
efter sitt eget sinne är Malmström i den poetiska
bilden «Elfva-lek», der isynnerhet landskapet med
sin fina, ideala ton ypperligt tillkännagifver,
att något mystiskt försiggår. Skada blott, att
detta mystiska, morgondimmans gestaltning till
elfdansens ringar, rent ut sagdt, är orimlig att
framställa i teckning. En målare kan antingen, som
t. ex. fransmannen Corot, gifva morgonstämningen
och dimman, såsom de verkligen visa sig, med all den
naturmystik och den hemlighetsfulla poesi, som hvars
och ens egen fantasi förmår inlägga deri; eller också
kan han, som Blommér, konstnärligt tro på elfvernas
tillvaro och af bilda dem som verkligt gestaltade
väsen. Att hålla medelvägen och i bild framställa
det flyktiga fantasispel, som bibehåller dimman,
men af denna skapar sällsamma figurer, torde vara
omöjligt för den bildande konsten, hvilken sålunda
fixerar det, hvars lif just består i flyktigheten,
då deremot poesien är den konst, som genom sjelfva
naturen af sin form såsom tidsföljd kan för fantasien
uppkalla en sådan förbiilande drömsyn. Vi stöta
således här åter på ett öfvergrepp från den bildande
till den diktande fantasiens område. Eent mensklig
och älskvärd åter ar Malmström i sin lilla genrebild
«Sista paret ut». Den naiva barntypen tyckes just
harmoniera med konstnärens individualitet, och om
han trängtar efter poetiskt eggande motiv, så tyckes
barnverlden just vara den, som genom sin naivetet står
den konstnärliga sammansmältningen af innehåll och
form redan i verkligheten närmast, hvadan der aldrig
borde tryta tacksamma och intresseväckande ämnen. Man
skulle blott önska något mera omvexling i typen,
- något som troligen också kommer af sig sjelft med
fortsatta naturstudier. Por öfrigt gör täflan ett eget
intryck genom det sätt, hvarpå hon är målad. Det ser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
