Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
nemligen ut, som om bilden, sedan det hela var
färdigt, blifvit öfverskrapad med något instrument,
som borttagit det bestämda och fasta från ytor
och konturer. liärmed komma figurerna att få ett
visst osäkert utseende, möjligen också beroende
på någon svaghet i teckningen, ty icke denna, utan
färgen är Malmströms starka sida, ett drag, som för
öfrigt sammanhänger med konstnärens böjelse för det
faritastiskt-poetiska och drömlika. Äfven detta har
sin poesi, det är sannt; men icke en gång drömmens
dimbilder kunna sakna en kropp, för hvilken den
menskliga gestalten är förebild, och derföre erfordra
äfven de en säker kännedom om mensklig form.
Till historiemålarne hör dock äfven Blackstadius,
hvars tafla, «S:t Sigfrid, som döper allmoge
i Småland», är en välment framställning af
ett icke otacksamt ämne. men utan motsvarande
förmåga. Grupperingen är icke dålig, men färgen är
matt och teckningen bristfull. Vi undra just om sådana
feta, intetsägande, om indiska gudar påminnande
former någonsin funnits i Småland, hvars söner,
i våra dagar åtminstone, äro i allmänhet lika magra
som lifliga. - En historiemålare slutligen af egen art
är v. Eosen, som genom sin tafla, «Sten Sture d. ä:s
intåg i Stockholm efter slaget vid Brunkeberg», i hög
grad frapperar, der han icke frånstöter. Man häpnar
i sanning öfver den unge konstnärens förmåga att
återgifva icke blott en bestämd historisk tidpunkts
hela kostym i fysiognomier, drägter, boningar, vapen
och utstyrsel, utan äfven en afslutad historisk stil i
sjelfva den konstnärliga framställningen. Just detta
senare frapperar allra mest. Men när förvåningen
är förbi, inträder otvifvelaktigt en viss grad af
förtrytelse öfver att se en stor talang bortspillas
på ett maner, som aldrig kan blifva annat än
förkastligt. Att bibehålla det ursprungliga sättet i
den äldre tyska skolan, nemligen att angifva konturen
hos hvarje figur med ett bredt svart streck, hvilket
var ett minne från den tid, då konsten, innan hon
förstod att modellera, ännu bibehöll märken af sitt
ursprung från fönstermålningen i kyrkorna med dess
blyinfattning kring figurerna; att i sammanhang
dermed i viss mön upphäfva äfven modelleringen,
som ger gestalten dess.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
