Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
dess hemligheter, för att med belysningens poesi
afvinna äfven den fattigaste verklighet en intressant
och konstnärlig sida. Ingen tor kunna neka, att
utgångspunkten är riktig; det ligger blott en fara
nära tillhands, da man af naturen blifvit begåfvad
med ett fint öga och en trogen hand för uppfattning
och utförande af just denna uppgift, nemligen att
lockas att göra medlet till hufvudsak, att måla för
färgens skull, men icke för det lif, som bor i färgen,
att begagna ljuset som ljus, utan att underordna det
under betydelsen, alldeles som italienaren sjunger för
den klingande tonens skull, men icke för den känsla,
hvars uttryck deri bör vara, eller liksom poesien
ibland lockas att använda bilden som bild, utan att
i första hand afse åskådliggörandet af den tanke, för
hvilken bilden är det sinliga uttrycket. Vi hafva en
gång haft en sådan poet, en stor och snillrik poet,
ja, den störste i vårt land: nåväl, han har, enligt
vår tanke, haft sin motsvarighet inom vår bildande
konst. Höc-kert är den svenska konstens Tegnér: dermed
tro vi både hans mästerskap och hans svaga sidor
vara karakteriserade. I detta ensidiga användande
af ljuset som effektmedel ligger ovedersägli-gen en
öfverdrift; men all öfverdrift kommer af brist på
något håll, hvarigenom jemnvigten stores, och den
brist vi skönja hos Höckert, är underlägsenhet i
förmågan att uppfatta och framställa karakter och
lif, såvidt detta beror på att gifva uttryck åt
ett andligt. Höckert är öfverallt stämningslyriker,
äfven i de säkrast tecknade objektiva figurer; ja,
han är så uteslutande lyriker, att man kan säga
färgstamningen vara den egentliga hufvudsaken i hans
bilder, medan figurerna underordnas till simpla
bärare af denna stämning: de utgöra mera belysta
föremål än varelser, för hvilkas lif vi kunna känna
intresse. Derför lyckas honom minst porträttet, ty den
individuella karakte-ren mäktar han icke framkalla,
och bäst deremot den enkla lyriska situationen,
såsom i hans mästerliga «Rättvikskulla», hvilken vi
skulle vilja kalla «perlan» bland hans skapelser, ty
der hafva innehåll och form fullt uttömt hvarandra,
och en sådan behandling, så fulländad, så lätt och
liksom af sig sjelf framkommen - och dock vittnande
om en så utsökt artistisk förmåga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
