Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
hafva vi ännu icke sett i något arbete af en svensk
pensel. I de öfriga bilderna är bristen större,
ju mera vigt det ligger på karakteristiken, och
mindre, ju mera denna träder i bakgrunden. Det senare
kan sägas vara fallet i Höckerts folklifsbilder,
ehuru äfven der uttrycket ofta smärtsamt saknas och
en tomhet kännes, som ej kan skylas af det lysande
utförandet. Eget nog, har han också, såsom en kritiker
redan ganska riktigt anmärkt, lyckats bäst i figurer,
som man ser från ryggen, der ansigtet sålunda
är gömdt, såsom fallet är både i «Gudmors besök»
och i «Interiör från Orsa», äfvensom i en figur i
oStockholms Slottsbrand». Ännu påtagligare blir denna
brist på karakteristik i detta senare stycke samt i
konstnärens bild af «Bellman i Ser-gells atelier»,
der historiska personer framställas, hvilka fordra
klar utpregiing af en gifven individualitet. Den
förra täflan har för öfrigt ett olyckligt ämne, som
erbjöd Höckert föga anledning till användning af sina
hufvudsakliga effektinedel. De svarta sorgdrägterna
och den blåa röken måste nemligen gifva det hela en
tung pregel. Dessutom har kompositionen blifvit upp-
och nedvänd, byggd pyramidalt, men med spetsen nedåt,
och denna spets, som ovilkorligen blir hufvudpunkten
i täflan, intages af den unga princessan, d. v. s. af
en bifigur, som dock hör till det bäst målade i den
eljest ojemnt utförda, eller snarare icke fulländade
bilden. Men oaktadt dessa svagheter, är den oss
dock helig och kär, ty hon var det sista, hvarpå
den kraftbrutne mästaren ansträngde sitt snille
i de sista tiderna af sitt flyktiga konstnärslif,
och blott derföre anse vi, att staten icke borde
tveka att tillegna sig ett arbete, som, utom sitt
historiska ämne, innesluter tillräckligt mycken
skönhet för att vara ett värdigt minnesmärke af en
bland Sveriges, i en hos oss mera sällspord riktning,
rikast begåfvade söner.
Till den historiska genren få vi äfven räkna en
nykomling inom den svenska konsten, men som i en hast
svingat sig upp till en mindre vanlig betydelse,
nemligen kapiten Ankarcrona. Det är ett ganska
egendomligt faktum, att så många af våra konstnärer
äro eller varit militärer, hvilket ej kan annat än
vittna fördelakrigt om vara krigares begåfning och
intressen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
