Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska utställningen i Stockholm 1866. I. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
Det är blott en sak, vi på den alltför tidigt
bortgångne mästarens graf vilja beklaga, nemligen att
han, ehuru svensk, icke behandlat svenska ämnen. Är
en sådan sorg en dårskap? Om så är, kunna vi dock
trösta oss dermed, att hans konstnärliga samvete tvang
honom till den ärligheten att, då han icke bodde i
sitt fädernesland, hålla sig till den verklighet,
som närmast omgaf honom, och efterbilda den med all
sin pensels sanning, i stället för att, skild från
vårt folklif, söka återgifva det i en fornij som helt
naturligt måste blifva mera eller mindre omot-svarig
mot verkligheten.
Till samma klagan skulle äfven Fagerlin gifva
oss anledning, om vi icke i så rikt mått hos
honom hade full anledning till samma tröst som
hos D’Uncker. Fagerlin, som efter den senares
bortgång väl är vår ypperste Dusseldorfer-målare,
uppträder ej med många bilder, men hvad han lemnat är
mästerligt. Hans «Rökande gossar» äro gamla bekanta,
men hans ((Kärleksförklaring» är ett nytt steg, och
dertill ett jättesteg, fram till mästerskapet. Här kan
ingen tvekan uppstå hos åskådaren, om han skall våga
beundra eller icke. Kännare och icke kännare hänföras
lika oemotståndligt af denna tjusande tafla, der man,
efter att hafva insupit hufvudbilden med sin fantasi,
går öfver^ till detaljen, från denna tillbaka till det
hela, och så i en evig vexling, utan att veta, hvilket
man mera skall beundra, antingen kompositionens
afrundning och skönhet, eller de olika partiernas
trogna och flitiga utarbetning, som dock ej gör
ringaste intrång på det helas sammanhållning. Hvilken
skall man älska mera, den unga flickan, som med illa
dold förtjusning lyssnar till friarens stammande ord,
eller denne sjelf, hvars botten ärliga tafatthet
vittnar om, att hans hjerta är lika friskt som
hans kinder? Hvilken skall man afundas mera deras
barnsliga oskuld, den lilla flickan, som fullkomligt
ovetande om ögonblickets vigt gräfver i vedlåren,
eller pojken med sin ytterliga förvåning, då han,
slagen af det ovanliga i situationen, glömmer sin
färgpyts och står med öppen mun, ej af häpnad öfver
det han ser, utan öfver det besynnerliga han hör,
ty just i ställningen på hans mun, som förgäfves
sträfvar att eftersäga, hvad hans öra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
