Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vår Tid och dess sträfvanden. Populära föredrag för folket af N. Lilja I. II. Af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
måste utöfva ett visst inflytande på hela
menskligheten, är något mer än en blott förmodan,
ty menskligheten är ett organiskt helt, en kropp,
hvars lemmar vi individer äro, och «när en lem lider,
så lida alla lemmarne med.» Vi kunna visserligen icke
i det konkreta alltid påvisa, huru en väckt disharmoni
fortplantar sig, huru en begången synd verkar hämmande
på hela den menskliga utvecklingen, men vår oförmåga
att omedelbart genomskåda verkligheten innebär ingen
instans mot nödvändigheten att antaga denna inre
korrespondens. Och hvad vidare beträffar den satsen,
att «ätandet af en trädfrukt aldrig kan vara ett
moraliskt brott», så behöfver man blott fråga förf.,
om han anser en äppeltjuf handla moraliskt eller
omoraliskt. I och för sig är visserligen sjelfva
ätandet af en frukt ingen synd, men om ätandet
på något sätt kränker en annans rätt, så blir
förhållandet annorlunda. Detta ethikens abc borde
man väl slippa lära en förf., som håller populära
föredrag för folket för att leda detta fram ur det
andliga mörkret. Lika befängd är den af förf. gjorda
slutsatsen, att gud måste vara syndens upphof,
om my-then om syndafallet vore en sannsaga. Det
finnes nemligen ingenting i mythen, som h antyder
på att en frestelse skulle, i förhållande till ett
fritt väsende, vara likbetydande med en tvingande
nödvändighet. Icke hade Gud enligt mythen stält
så till, att Eva måste taga af frukten och äta. När
förf. icke kan förstå den betydelse, som en myth eger,
så borde han åtminstone, af respekt för sin allmänhet,
låta bli att förvrida den. Förf. yttrar vidare:
lika oriktig är den satsen, att menniskan har en
medfödd benägenhet till det onda och oförmögenhet
till det goda, ty hvarifrån skulle då allt det
verkligen goda härleda sig, som i alla tider
blifvit gjordt och ännu dagligen göres i verlden
och som härleder sig från menniskan och ingalunda
från fänaden». Vi hänvisa förf. till studium af den
lefvande verkligheten. Der skall förf. otvifvelaktigt
finna, att det sinnligt-förnuftiga väsende, som
vi kalla menniskan, i början af sin tillvaro i den
faktiska verkligheten hufvudsakligen utvecklar sin
sinnliga natur, och att, först sedan denna vunnit en
viss makt, hennes högre, förnuftiga natur småningom
börjar framträda i sina yttringar. Men den sinn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
