Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska konstutställningen i Stockholm 1866. II. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
385
Den svenska konsten på den skandinaviska
konstutställningen i Stockholm 1866.
(Fortsättning och slut.)
När vi lemna historiemåleriet och genren, lemna vi
äfven på samma gång menniskans inre verld och vända
oss till det, som utom henne kan möta målarens blick,
eller till naturen i omfattande mening. Här tages
först vår uppmärksamhet i anspråk af djurmåleriet,
hvilket äfven eger representanter inom vår
konst. Djurmålarens uppgift är att återgifva djuren
som individer, hvart och ett för sig eller i förening
med hvarandra, antingen ensamma i naturomgifning
eller i förening med menni-skan, antingen i rena
existensbilder eller framställda i genre-taflor,
och det poetiska i hans konst ligger deri, att han
i hvarje fall söker uppfatta de enskilda djurens
egendomligheter och bringa dem i samklang rned
slägtets vanor. Af alla dessa arter ega vi rätt goda
prof att uppvisa.
Närmast genren och ställande de olika djuren, hvilka
alltid äro husdjur och oftast hästar, i förhållande
till menniskan, står Brandelius, begåfvad med tvenne
för en god genremålare vigtiga egenskaper, nemligen
en humoristisk uppfattning och ett ganska skarpt och
qvickt öga för den snabba fixeringen af en momentan
rörelse och ett förbiilande uttryck hos sina kära
kampar. Bäst förefaller oss detta uttryckt i «En
skenande häst», som med ett komiskt ämne förenar
en lycklig behandling och vittnar om mycken både
fintlighet och talang hos sin upphofs-man. Likas^
är «Första ridlektionen» ett älskvärdt stycke,
der både personerna, hästarne och den landskapliga
bakgrunden stå till hvarandra i ett lyckligt
förhållande, som verkar särdeles harmoniskt på
åskådaren. Äfven «Barn vid en grind», ehuru något
dilettantisk i utförandet, är lyckligt funnen och
tillhör ännu Svensk Liter. Tidskrift H. VII. 1866.
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
