Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska konstutställningen i Stockholm 1866. II. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
konstnärens egendomliga sfer, om den också lutar något
mera åt genren än de öfriga. Ty lians starka sida är
den raskt uppfattade och raskt åtérgifna situationen
mellan hästen och hans herre, menniskan, helst med
en humoristisk tillsats, som ger en äkta krydda åt
ämnet, utan att draga det ur måleriets krets. Deremot
tyckes han mindre lyckas i framställningen af sådana
mera rena existensstycken, der djuren i och för sig
sjelfva hafva all betydelse, såsom t. ex. i «0xar
för sladd». Det är icke fråga om, att icke dessa oxar
ega mycken sanning och mycket lif; men vi undra, om
ej färg och ljus i de respektive dragar-nes pelsar
äro för mycket chargerade, om ej denna öfverdrift
ligger i ett bemödande att likna ett visst föresatt
mönster, och om ej detta mönster är llosa Bonheur,
om hvars plöj are i Luxembourg i Paris för öfrigt
täflan i åtskilligt påminner, utan att dock kunna nå
hennes obegripliga naturtrohet och sanning, särskildt
i återgifvandet af plogtiltorna i marken. Samma charge
ser man äfven stundom i hästames kolorit och teckning
samt mest i de menskliga figurerna, hvilkas ansigten
och händer, bildade af raskt ansatta, ofördrifua
färgmassor, få ett alltför rått och skizzeradt
utseende. Brandelius har en stor talang, men dermed
har han ock en stor fiende, nemligen lättheten, vi
vore frestade att säga: den svenska lättheten, som ej
har svårt att stanna i ett visst maner, men som också
med ifriga och ärliga studier kan lyckligt motarbetas.
Yår förste djurmålare, Kiörboe, är vid denna
utställning icke representerad så, som man möjligen
haft rätt att vänta. Visserligen är det alltid
med nöje man återser hans «Häf» i högsta språng,
uppfattad och tecknad med ytterligt lif och sanning,
men af en sådan mästare ville man gerna se något
nytt, isynnerhet någon af dessa lyckade bilder, i
hvilka djurverlden, ehuru återgifven i sin naturliga
beskaffenhet, får en fläkt af sådan individualitet
och karakter, att framställningen hardt nära gränsar
till den menskliga genren. Denna för lifvet springande
räf i den vinterliga omgifningcn är väl förträfflig,
men med all sin raskhet i handling, är den dock
egentligen blott en existensbild, och man tröttnar
snart att se på de evigt flygande tas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
