Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska konstutställningen i Stockholm 1866. II. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
same, som dock ej komma längre, utan att man
likväl får något egentligt intresse att studera
den naturliga likheten, just emedan handling och
uttryck öfverväga. Men denna handling och detta
uttryck äro ej r af vens egendomliga bestämningar;
rädslan delar han med haren och många andra skogens
invånare, men i botten är han den slipade skälmen,
och af denne se vi här ingenting. Derför intresserar
täflan oss snart föga, sedan vi upphört att beundra
det yttre, det lätta språnget, den djerfva teckningen,
den goda färgmotsättningen i den varma pelsen och den
omgifvande snön. Men Kiörboe är äfven representerad
af en kolritning, föreställande «Tartariska hundar»,
och der se vi tydligt mästaren, som kan återgifva
fysiognomien äfven hos ett oskäligt djur och gifva den
karakter. De äro förträffligt gjorda dessa raggiga
hufvud med sina kloka ögon, som uppmärksamt titta
fram ur den lurfviga luggen.
De återstående trenne djurmålarne hafva uteslutande
hållit sig till hästen, dels som porträtt, dels
i situationsbilder och half genre, dels också i
historisk framställning. Arsenius har i sin «Rast»
gifvit fina porträtthufvud, men man måste vara
mera än konstälskare för att kunna intressera sig
för slika porträtt utan kropp, hvilken dock för
djuret i allmänhet, och derför äfven för hästen, är
nödvändig vid framställning i bild, då fysiognomien
sällan är mäktig af ett uttryck i högre betydelse,
men det djuriska lifvet just i kroppen i dess helhet
har sin fullständiga uppenbarelse. «Eldsvåda i ett
stall» visar väl djuren i full gestalt, men det
är ett obehagligt ämne, som gör ett styggt intryck,
isynnerhet som konstnären icke gifvit vår känsla någon
vink om, att räddning för de arma djuren är möjlig. Vi
protestera på förhand mot alla beskyllningar för
sentimentalitet: den esthetiska känslan fordrar
ovilkorligen en annan sammanställning, såvidt det hela
skall vara ett konstverk. Men målarens bevekelsegrund
är klar: han vill visa hästkroppen i vild rörelse,
- en böjelse, som för öfrigt äfven spåras hos vår
rikhaltigaste hästmålare, Andersson. Att detta blir
förhållandet i en batalj tafla, ett jagtstycke och
dylika, är klart af sig sjelft, men hvarför det
nödvändigt skall förekomma äfven i «Häst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
