Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska konstutställningen i Stockholm 1866. II. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
hvilkens utomordentliga förmåga att åstadkomma djup
och. värme med det lätta materialet i sanning är
förvånande. I detta hänseende står «Bibliotheket i
Siena» främst genom en glöd och en massa i färgen, som
snarare tyckes vara sammanfluten med olja, så lätt och
omärkligt gå tonerna öfver i hvarandra. Ypperlig är
äfven grönskan och karaktereri i en «Gård i Granada»,
och i «San Vitale i B/avenna» är den fornåldriga
arkitekturen med sin mosaikdekoration öfvergjuten af
en förtrollande guldglans. Äfven alndiska soldater»
och «En Egyptisk qviima» äro intressanta, isynnerhet
som skizzartade utkast, hvarigenom man får en blick
in i konstnärens sätt att arbeta. Med Lundgren
täflar Scholander, icke i djup, men i elegans
och klarhet samt i den beundransvärda dramatiska
talang, med hvilken han genom lyckad t staffage
efter tidens eller platsens fordringar ger lif och
karakter åt sina arkitektoniska bilder, antingen de
behandla tysk eller italiensk gothik eller romanska
medeltidsmotiv eller moderna renaissanceformer. Till
hans permritningar öfver «Fjolners saga», der han
såsom illustratör och skald på en gång intagit en
lycklig plats mellan den bildande och den poetiska
konsten - den enda förenande ståndpunkt, som mellan
dem kan intagas - vilja vi återkomma en annan gång,
när arbetet blifvit" i sin helhet tillgängligt
för allmänheten. - Till aqvarellisternas krets
hör äfven v. llosen, hvilken här pröfvat sin
eminenta talang på ett särdeles tacksamt fält,
elmruväl fråga kan uppstå, om aqva-relltekniken är
så nyttig att öfva sjelfständigt och ej blott som
en hjelpkonst för en målare, som inom det egentliga
facket vill gå framåt. Såsom resesällskap i Orienten
har aqvarell-konsten varit v. Rosen af mycken nytta,
och hans bilder derifrån äro oss äfven till mycken
glädje både för det karakteristiska i innehållet och
för det talangfulla sätt, hvarpå konstnären vetat
återgifva oss sina reseintryck. Härom är ej annat än
godt att säga. Deremot har den unga konstnären äfven
utställt en del aqva-reller i det arkaistiska maner,
hvars egentliga betydelse och otvifvelaktigt skadliga
inflytande på den sjelfständiga utvecklingen vi i vår
förra uppsats sökte ådagalägga. I dessa aqvarel-ler,
huru förträffliga de än äro, ser man ej heller
det lätta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
