Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den svenska konsten på den skandinaviska konstutställningen i Stockholm 1866. II. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
403
Hans skizz till Carl XII var, med de möjligen
förekommande felen i kompositionen, dock utan
gensägelse såsom plastiskt konstverk det i sig mest
afslutna hela, utan h antydning på något utom sig
liggande. Dessa konstnärens egenskaper framträda
äfven klart och tydligt i de exponerade arbetena; så
i hans kolossala framställningar af Engelbrekt och
Gustaf Wasa, om också möjligen i den förra fattas
något af det individuella och karakteristiska,
som först kan åstadkommas genom åskådningen af ett
bestämdt porträtt, hvilket naturligtvis här icke
kunde komma i fråga. Ett mästerverk just i sådan
personlig karakteristik ville vi kalla Agarclhs
porträttbyst, hvilken i sanning täflade om priset
med sitt motstycke, Bissens Thomandersbyst. Det
egentliga företrädet hos den senare låg i originalets
egen beskaffenhet, både hvad de bestämda dragen och
hårbildningen angår, såsom mera egnade för plastisk
behandling. De spelande dragen och det orediga,
raka håret hos QvarnstrÖms original häntyder mera på
behandling med färger; och dock är detta spel här så
lefvande gifvet och så förträffligt fixeradt utan all
grimas och allt störande af de naturliga liniernas
lugn, att man nästan vore frestad sätta Qvarnström
öfver Bissen, alldenstund han lyckligt löst ett
mycket svårare problem. Samma utmärkta förmåga att
uppfatta det verkliga lifvet i sitt invecklade spel
af ytor och linier, framstår äfven på ett lysande
sätt i den grupp, som föreställer Loke och Höder. Här
är realismen drifven så långt, som gerna plastiken
kan tillåta, och man försjunker vid åskådandet af
denna grupp ovilkorligen i ett studium af muskelspel,
ställningar och uttryck såväl i lemmar som i hufvud,
hvilket studium icke så lätt uttömmer sitt föremål,
medan det oupphörligt ökar beundran för konstnärens
natursinne och studier. Blott en enda anmärkning
våga vi, och det är mot sjelfva ämnet. Månne det
icke, liksom i sin realism, så äfven i hela sin
anläggning går plastikens gränser nog nära? Månne ej
mästarnes ofvan anmärkta stilkänsla här i någon mön
slumrat? Gruppen fordrar oemotsägligt liksom en tafla
en bestämd synpunkt för att klart kunna uppfattas,
och redan häri ligger hos den en sjelfkritik, som
kan anses besvara vår tvekande fråga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
