Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skönliteratur. Samlade Skrifter af Erik Johan Stagnelius. Första och andra häftet. - Riddar Herburt och Jungfru Hilde. Kärlekshistoria i åtta äfventyr, berättad af Victor Emanuel Öman. - Dikter af Frans Hedberg. - Småbitar på vers och prosa af Lea. Ny följd. - Luisella. En qvinnomodells öden. Skildringar ur konstnärslifvet af Acharius. Af C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
och Miltons »Förlorade och återvunna Paradis», dels
och isynnerhet, enligt vår tro, genom en samling
originaldikter, hvilka under namn af «Lyriska blad»
utkommo för ungefär tio år sedan. De lyriska bladen,
som till en stor del bestodo af verkliga poetiska
perlor, på hvilka vi icke tveka att ännu i dag
vända den för vår literatur nitälskande allmänhetens
synnerliga uppmärksamhet, egde en utmärkande egenskap
gemensam med den kärlekshistoria om «Riddar Herburt
och Jungfru Hilde», hvilken vi i dag hafva det
nöjet att anmäla, nemligen en objektivitet och ett
sinne för det verkliga och sanna i lifvet, som icke
nöjer sig med att ur det inres mera eller mindre
rika verld likt en spindel draga fram de hårfinaste
trådar af känslo- och tankesub-tiliteter, utan som
icke sjunger förr, än en yttre eller inre verklighet
såsom stoff tränger sig fram för inbillningskraften
med fordran att erhålla form. Så gör också alltid
den äkta skalden: han skrifver icke för att skrifva,
utan han skrifver för att gifva lif och ljus och
form och luft - icke åt sina drömmar, utan åt sin
lifserfarenhets mångskiftande skatter. Men det är på
samma gång en bestämd skilnad mellan "Lyriska blad»
och «Riddar Herburt.» Hvad man möjligen med skäl
kunde anmärka mot de förra, var en något tungsint
verldsåskådning, en sönderslitenhet å la Heine, som
stundom störde det lifsfriska intrycket af bilderna. I
«Herburt» är detta alldeles försvunnet. I stället
genomandas kompositionen, i full öfverensstämmelse
med diktens grundbeskaffenhet, af en skalkaktighet
och en munterhet i tonen, som på läsaren utöfvar ett
särdeles friskt och välgörande intryck. Isynnerhet
är detta fallet i det sjette äfventyret, hvilket
väl i allmänhet kan anses såsom diktens höjdpunkt,
hvarjemte enskilda ställen i de öfriga utmärka sig för
egna poetiska skönheter, som lyfta dem ur berättelsens
lugna och jemnt flytande ström. Som det förnämsta
bland dessa ställen räkna vi den klara och vackert
utförda bilden i slutet af tredje äfventyret. Slutets
berserkavildhet harmonierar kanske icke fullt med den
glädtiga tonen i det föregående, men då den tillhör
den ursprungliga saga, som ligger till grund för
dikten, och då mördandet af de älskandes förföljare
går med en hurtighet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
